Stäng
blog-header
mars 27, 2018
Aleksa Lundberg, bloggare
Hösten innan tvångssteriliseringarna avskaffades anordnade RFSL en demonstration på Mynttorget i Stockholm. Foto: Jonas Ekströmer/SCANPIX/TT

Äntligen skadestånd för tvångssteriliserade transpersoner

En lång och trägen kamp är över.

I slutet av förra veckan klubbade riksdagen igenom en tillfällig lag som möjliggör att de transpersoner som ansökt om ändrad könstillhörighet, under de 40 år som avsaknad av fortplantningsförmåga var ett krav, ska ersättas av staten.

Från den första maj och två år framåt kan vi som tvingades ge upp möjligheten att skaffa barn begära ut ett skadestånd på 225 000 kronor vardera.

Resan hit har varit lång och kantad av hån, tvivel och motstånd.

När RFSL först lyfte frågan om att avskaffa tvångssteriliseringarna ställde sig belackarna i kö för att ”förklara” att det inte alls var fråga om tvång, utan en ”naturlig konsekvens” av de kirurgiska ingreppen. Det faktum att vi som ”gått hela vägen” förvägrats spara könsceller för framtida bruk borde dessutom vara självklart, menade många. ”Vill du bli kvinna ska du väl inte vilja vara någons pappa”. Ungefär samma resonemang som låg till grund för själva steriliseringskravet.

Med tiden gick det dock upp för de flesta att det inte är rimligt att begära sterilisering i utbyte mot den vård någon söker, och sedan kalla steriliseringen frivillig. Med hjälp av påtryckningar, bland annat från Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter, avskaffades steriliseringskravet i januari 2013. Men när frågan om skadestånd kom upp, snart därefter, började motståndsretoriken om från ruta ett igen; ”Det var ju frivilligt!”.

RFSL:s dåvarande ordförande Ulrika Westerlund och juristen Kerstin Burman var beredda att ta saken vidare till domstol, men precis när de skulle lägga stämningsansökan på lådan hörde dåvarande folkhälsominister, Gabriel Wikström (S), av sig med beskedet att regeringen frivilligt ville betala ut skadestånd.
– Det tillhör ett modernt samhälle att kunna ge den här typen av ersättning och att kunna slå fast att det är ett synsätt som vi anser är helt förkastligt, sa Wikström till SvD i samband med att beskedet offentliggjordes.

Och nu är alltså den tillfälliga lagen klubbad och klar. Vi som är berörda, som så länge har väntat, kan äntligen få ett avslut.

Det finns dock viss kritik mot den tillfälliga lagen. Summan på 225 000 kronor anses vara i knappaste laget för ett så pass irreversibelt påtvingat ingrepp, vilket ju är att betrakta som ett statligt övergrepp, och de som ansökt om ändrad könstillhörighet men fått avslag kan inte ansöka om ersättning. Dessa kan dock ha steriliserat sig på egen hand för att öka sina chanser att få bifall under den tid då sterilisering var ett måste.

Med tanke på all möda som lagts ned av såväl enskilda aktivister som organisationer, och allt motstånd vi trängt oss fram genom, måste det skadestånd som snart är möjligt att söka ändå anses vara en seger.

Det är märkligt, jag trodde verkligen att smärtan från steriliseringstvånget förpassats till dåtid, men när jag nu inte längre behöver försvara, förklara eller argumentera faller tårarna som en syndaflod utmed kinderna.

Jag ser scenen hos min utredare på könsidentitetsavdelningen tydligt framför mig, när han böjer sig fram i stolen mittemot min och förklarar att jag ”äventyrar alla mina chanser till operation om jag sparar könsceller bakom hans rygg”. Då var jag 18 år och hade inte en susning om vad det innebar att ge upp den reproduktiva förmågan. I dag vet jag och smärtan jag känner är svår att beskriva med ord.

Att kunna begära ut ett skadestånd ger mig varken fertiliteten tillbaka eller raderar den själsliga smärtan, men det ger mig – och alla andra som utsattes – upprättelse. Tack för det, alla som kämpat, och som fortsätter kämpa, för allas lika rätt och värde.

Sök på Politism.se