Stäng
blog-header
oktober 18, 2015
Agneta Berge, bloggare
Carola Lemne, vd för Svenskt Näringsliv. Foto: Janerik Henriksson / TT

Vilka är de ”enkla jobben”?

Fem procent av de sysselsatta i Sverige har ett jobb utan krav på särskild yrkesutbildning — ett så kallat ”enkelt jobb” — och det är den lägsta siffran i EU (se diagram 1 nedan). Bland andra Svenskt Näringsliv brukar mena att det är ett problem; ett symtom på att de berömda trösklarna till arbetsmarknaden är höga.

Enligt Svenskt Näringsliv har vi därför mycket att vinna på att låta de lägsta lönerna (”trösklarna”) bli lägre, och de enkla jobben fler.

De kallar det ”vardagsjobb”. 

I lönebildningsrapporten som släpptes häromveckan är Konjunkturinstitutet (KI) inne på ett liknande spår. Lägstalönerna har nog bidragit till att Sverige har så få jobb utan krav på särskild yrkesutbildning i jämförelse med andra länder, så de kan behöva ”anpassas”, som de skriver.

Diagram 1. Andel av de sysselsatta som har ett ”enkelt” jobb (ISCO-08 grupp 9), 2014 (ett urval av länder) ISCO9Källa: Eurostat, LFS

Men vilka är egentligen dessa ”enkla jobb”, utan krav på särskild yrkesutbildning?

Både Svenskt Näringsliv och KI hänvisar till Eurostats statistik, som bygger på ISCO-08. Det är ett internationellt system för klassificering av yrken bland annat utifrån hur kvalificerade de är (svenska motsvarigheten kallas SSYK).

Jobben utan särskilda krav på yrkesutbildning — de enkla jobben — är vad Eurostat kallar ”elementary occupations”, som är yrkesgrupp 9 i ISCO-08. De bedöms vara på den lägsta kvalificeringsnivån, som kallas ”primary level of education” eller ”kortare utbildning eller introduktion”.

I gruppen ”elementary occupations” ingår över 300 yrken. Ett axplock: olika typer av städare (hotell, kontor, trappor mm); toalettföreståndare; barnpassare i privathem; hembiträde; biltvättare (för hand); fönsterputsare (för hand); skoputsare; bär- och fruktplockare; dräng; skogsarbetare; grovarbetare och förrådsarbetare inom bygg; iläggare i glasmaskin.

Okej, några till: lådspikare; handpackare på lager; expressbud; flyttkarl; kusk; ramparbetare; olika typer av köksbiträde (gatukök, skolkök, kafé, matsal); jordgubbsförsäljare; torgförsäljare (inte mat); bilskrotare; snöskottare; sophämtare; reklamutdelare; tidningsbud; garderobiär; piccolo; diverse vaktmästarjobb; karusellskötare; hissförare; tentamensvakt.

Samtidigt är det helt andra jobb vi vanligtvis talar om när vi snackar lägstalöner: nämligen jobb inom butiksnäringen eller restaurangnäringen, som tillhör ISCO-08:s grupp 5 med service-, omsorgs- och försäljningsyrken. Som att vara försäljare i en klädbutik, sitta i kassan i en matvarubutik eller servera på en restaurang.

Bara i dagligvaruhandeln jobbar nästan 74 000 personer som butiksförsäljare, enligt SCB:s lönestrukturstatistik. Och över 23 000 jobbar som servitör eller hovmästare (varav den stora majoriteten antagligen är servitörer).

Det är här många tjänar just en lägstalön; 33 000 personer i enbart detaljhandeln 2011.

Även om det i praktiken ofta krävs en gymnasieutbildning för att jobb i butik eller på restaurang eftersom konkurrensen om jobben är så hård, så krävs inte alltid (men ibland) en gymnasieutbildning för att utföra jobbet.

I talet om ”enkla jobb” bortser alltså både Svenskt Näringsliv och Konjunkturinstitutet från arbeten som åtminstone delvis kan räknas till sådana som kräver relativt låga kvalifikationer för att kunna utföras. Ändå är det ofta just dessa personers löner som ska ”anpassas”.

Och när Svenskt Näringsliv pratar om att det behövs fler ”vardagsjobb”, och att det i synnerhet behövs nu när allt fler flyktingar lyckas ta sig hit, är det då alltså riktigt lågavlönade hissförare, portvakter, toalettföreståndare, skoputsare, hembiträden och piccolos de hoppas på?

Om bloggen

Agneta Berge är nationalekonom och tidigare utredare på LO. Hon skriver gärna om skatter, inkomstfördelning och det mesta som har med arbetsmarknaden att göra. I övrigt gillar hon systerskap och separatism.

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se