Stäng
blog-header
augusti 29, 2013
Agneta Berge, bloggare
Foto: Scanpix

Varför kanske inte ens regeringen borde tro på ett femte jobbskatteavdrag

Det finns en del betänkligheter kring jobbskatteavdragen, varav några figurerar i ett tidigare inlägg här.

En sådan betänklighet, som kort nämns i det tidigare inlägget, är antagandet om att alla har tillgång till fullständig information om reformen. Antagandet görs i den så kallade mikrosimuleringsmodellen – alltså det verktyg många använder för att försöka sätta en siffra på den sysselsättningseffekt reformen kan tänkas ha.

När jobbskatteavdragen gör det mer ekonomiskt lönsamt att jobba, förväntas vi ändra vårt beteende på så sätt att vi vill jobba fler timmar, oavsett om vi är arbetslösa, utanför arbetskraften, eller redan jobbar (även om jobbskatteavdragen då också kan förväntas få några att vilja jobba mindre). Effekten förväntas dessutom vara särskilt stor bland exempelvis personer utanför arbetskraften och arbetslösa.

Men för att vi ska kunna vilja jobba fler timmar för att det har blivit mer ekonomiskt lönsamt, så måste vi ju först veta att så är fallet. Vi ska helst också veta hur mycket vår plånbok kan växa om vi jobbar mer, så att vi kan fatta beslut om det, för oss, bästa antalet timmar att jobba. Vår tillgång till information om jobbskatteavdraget handlar alltså om att möjliggöra vår tilltänkta beteendeförändring.

Men detta krånglar till jobbskatteavdragsekvationen.

Hösten 2009, alltså drygt två år efter införandet av det första jobbskatteavdraget, var det nämligen runt 30 procent av de som jobbade som svarade i en undersökning att de inte kände till jobbskatteavdraget. Trots att reformen hade märkts i deras lönekuvert under en inte obetydlig tid (beroende på hur länge de hade jobbat, såklart).

Om inte ens alla som redan jobbar, och via sina lönekuvert faktiskt har en rimlig chans att känna till jobbskatteavdraget, gör det, hur sannolikt är det då att de arbetslösa eller de som är utanför arbetskraften har god kännedom?

Och nej, mycket riktigt var det 2009 så många som runt 75 procent av de utanför arbetskraften, och runt 70 procent av de arbetslösa, som svarade att de inte kände till reformen.

Kännedomen om jobbskatteavdraget bör dock ha ökat sedan dess, eftersom ytterligare ett par år har gått. Men enligt en undersökning från hösten 2012 var det trots allt mer än hälften av de förvärvsarbetande som svarade att de inte visste hur stort jobbskatteavdrag de har – och bland de som svarat angav bara drygt 10 procent ett svar i närheten av det korrekta.

Det är alltså troligt att antagandet om att vi har fullständig information om jobbskatteavdragen inte håller i praktiken. Och om antagandet inte håller påverkas såklart mikrosimuleringsmodellen och regeringens siffror på jobbskatteavdragens sysselsättningseffekt.

Men det jag undrar är: även om jag skulle tro som regeringen – att den huvudsakliga anledningen till att människor är utanför arbetskraften eller arbetslösa, är att de har för svaga ekonomiska drivkrater att jobba – hur rimligt är det då att jag faktiskt tror att jobbskatteavdragen fungerar som de ska, mot bakgrund av detta?

Hur rimligt är det ens för regeringen själv att vilja genomföra ett femte jobbskatteavdrag, om några av de vars beteende förväntas bli mest påverkat av jobbskatteavdraget, är några av de som har minst chans att känna till det?

Om bloggen

Agneta Berge är nationalekonom och tidigare utredare på LO. Hon skriver gärna om skatter, inkomstfördelning och det mesta som har med arbetsmarknaden att göra. I övrigt gillar hon systerskap och separatism.

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se