Stäng
blog-header
augusti 23, 2015
Agneta Berge, bloggare
Foto: Bertil Ericson/TT

Utan ambitioner saknar regeringen trovärdighet

Regeringen säger att jobben är viktigare än allt annat. Den höga arbetslösheten, de sjunkande skolresultaten och den växande klimatkrisen står högst på agendan.

Det handlar om människors vardag, villkor och framtid och det låter jättebra.

Problemet är bara att jag inte tror på det.

Nu när de traditionsenliga kräftstjärtarna ute på statsministerns Harpsundsresidens är uppätna har Löfvens gäng gått in i slutförhandlingarna av budgeten för 2016.

Finansminister Magdalena Andersson sitter på pengapåsen som ska fördelas och har gått till förhandlingsbordet med ett järngrepp kring sin krona-för-krona-princip: varje slant som ska satsas på en reform måste komma från en höjd skatt, ett sänkt avdrag eller en minskad utgift. Den får inte vara lånad.

Redan här börjar jag få svårt att tro på att människors vardag ligger högst på regeringens agenda. 

Förutsättningarna för att lånefinansiera satsningar är nämligen goda, som jag har skrivit om tidigare. Inflationen är i princip obefintlig, Sveriges statsfinanser är starka (räknar vi ihop tillgångar och skulder ligger Sverige på plus: vi har en nettoförmögenhet på nära 20 procent av BNP), det finns många lediga resurser i ekonomin (som bland annat reflekteras i den höga arbetslösheten) och staten lånar mycket billigt.

I veckan förde Tore Ellingsen, professor i nationalekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm, fram ytterligare ett argument för att nu låta statsskulden växa något. Han menar att nu när penningpolitiken är kraftlös så kan ökad statlig upplåning vara det enda sättet att få igång inflationen på. Och skulle det inte funka, ja, då blir det ”ökad produktion och lägre arbetslöshet”, som han sa till Dagens Industri.

Ingen dålig deal.

Men Magdalena Anderssons dörr till lånefinansiering är tvärstängd.

Visst, det är hennes uppgift att hålla i statens plånbok när alla ministrar vill ha mer pengar till just sina hjärtefrågor. Jag begriper inte hennes avvägning men däremot att detta är en parameter (av många) i hennes ekvation.

Vad jag däremot inte kan fatta är var Stefan Löfven håller hus. Varför sätter inte statsministern ner foten och låter människors skyddsvallar få trumfa statsfinansernas för en gångs skull?

Han är faktiskt högsta hönset. Det är han som är vald att leda landet. Det här är hans ansvar.

Dessutom: om lånefinansiering inte är aktuellt så återstår att höja skatter, sänka avdrag eller skära i utgifter. På det sättet går nämligen satsningar alldeles utmärkt att göra inom ramen för krona-för-krona.

Och nu börjar jag få riktigt svårt att tro på att regeringen sätter människors villkor främst. 

För vad jag inte heller kan begripa är de reformer Magdalena Andersson har aviserat för budgeten för 2016. Varför omfattar de inte mer än runt 13 miljarder kronor?

Om vi ens ska lyckas hålla dagens nivå på det offentliga åtagandet måste skattekvoten öka med 2,5 procent av BNP till 2019, enligt Konjunkturinstitutet. Det motsvarar skattehöjningar på 20-25 miljarder kronor om året — och det är ett budskap Konjunkturinstitutet har gått ut med i flera år. Att en rödgrön regering skulle lägga ribban på den nivån hade inte varit konstigt.

Tvärtom. Allt annat än att en rödgrön regering ser det som sin absoluta miniminivå efter åtta års åtstramningar av det offentliga av en högerregering är anmärkningsvärt.

Så kräftskivehattar, snapsvisor och fina arbetslöshetsmål i all ära: de faktiska budgetambitionerna ligger långt under vad man säger sig vilja åstadkomma. När propositionen presenteras i september lär den kännas mer som en krusning på en vattenyta än som en våg.

Redan då kan slaget om valet 2018 vara förlorat för de rödgröna. Men det är inte bara regeringsmakten som ligger i potten. Utan också något så mycket viktigare än den.

Där ligger tillvaron för de 400 000 personer som går utan arbete och vars a-kassa har sjunkit i värde mer än i något annat OECD-land på senare tid. Där ligger skolan med de fallande kunskapsresultaten och en därtill annalkande lärarkris. Där ligger också en sjukvård där personalen allt för ofta går sönder av det hårda trycket, en åldrande befolkning vars behov av vård bara växer, människor på flykt undan krig som behöver en trygg tillvaro och klimatkrisen.

Tänk, bara tänk för en liten stund, hur det skulle vara om vi hade politiska ledare som satte detta allra högst — och jag menar allra högst — på sin agenda. 

Om bloggen

Agneta Berge är nationalekonom och tidigare utredare på LO. Hon skriver gärna om skatter, inkomstfördelning och det mesta som har med arbetsmarknaden att göra. I övrigt gillar hon systerskap och separatism.

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se