Stäng
blog-header
september 11, 2014
Agneta Berge, bloggare
Foto: Henrik Montgomery/TT

Till dig som fortfarande funderar

Jag är en av många som ser fram emot att göra min fantastiska demokratiska plikt och rösta på söndag. En demokrati blir inte starkare än de människor som bär upp den. Den blir inte starkare än oss.

Men ju närmare valdagen kommer, desto mer stressade märker jag hur flera av mina vänner blir. De vill utnyttja sin rösträtt till fullo och göra ett informerat val. Men att hålla koll på partiernas politik i detalj är hopplöst. Att försöka hänga med i de siffror partiledarna bankar i huvudet på varandra under debatterna skapar bara huvudvärk. Samtidigt verkar vilket budskap som helst kunna paketeras snyggt på en valaffisch.

Trots att valet är mindre än hundra timmar bort är runt var tionde väljare fortfarande osäker på hur hen ska rösta. Och jag undrar om en liknande stress som den mina vänner upplever kan vara en av förklaringarna.

I sådana fall kan det vara skönt att tänka på vad Katrine Kielos kallar en av politikens sanningar, nämligen att vad en regering kan åstadkomma på kort sikt överskattas, samtidigt som politikens effekter på längre sikt underskattas.

Det vill säga: valet på söndag handlar om att välja riktning. Om att välja vägen Sverige ska byggas längs. Och för det behöver vi inte kunna läsa politikens innehåll som en bipacksedel utan snarare förstå vilken idé om samhället och människan som vänstern och högern bottnar i.

Så som jag ser det är rösten vi lägger på söndag vår yttersta chans att visa att vi inte bara är en samling individer som lever här i norra Europa, utan att vi är just ett samhälle. Att vi löser gemensamma problem tillsammans, för att det är både smart och värdigt. Att vi tar hand om varandra när någon har det tufft, för att det är det enda vi kan stå ut med och för att det kan hända alla. Att friheten växer för var och en och alla när maktstrukturer suddas ut.

Politikens riktning de senaste åren har dock varit att rulla tillbaka just det gemensamma. Ansvaret för att ha ett jobb, bli frisk på utsatt tid och lyckas leva anständigt har gjorts till individens i allt högre utsträckning. Numera är det till och med ditt och mitt ansvar att slå ut de dåliga utförarna bland skolor, vårdcentraler och inom hemtjänsten.

Konsekvensen är ojämlikhet. Priset vi betalar när det gemensamma krymper är att sådant som kunskap, inkomster, tillgång till omsorg och makt över arbetslivet knyts allt tajtare till en persons bakgrund. Chansen att ens ta sig igenom skolan minskar nu för barn till lågutbildade samtidigt som plånböckerna växer snabbast för de redan rika.

Det är en ovärdig utveckling och det enda som bör anstå oss är att byta riktning. Mot att åter vara ett samhälle där vi alla hör ihop. Där din framtid är sammanflätad med min.

Något annat har vi faktiskt inte råd med.

Vi ses vid valurnorna.

Om bloggen

Agneta Berge är nationalekonom och tidigare utredare på LO. Hon skriver gärna om skatter, inkomstfördelning och det mesta som har med arbetsmarknaden att göra. I övrigt gillar hon systerskap och separatism.

Sök på Politism.se