Stäng
blog-header
mars 18, 2014
Agneta Berge, bloggare
Foto: Henrik Montgomery/TT

Svenskt Näringslivs rapport ger inte stöd för sänkning av lägstalöner

På måndagen släppte arbetsmarknadsekonomen Susanne Spector rapporten ”Lägstalöner och lönespridning — effekter på samhällsekonomin” för Svenskt Näringsliv. Lars Calmfors, professor i internationell ekonomi vid IIES, Göran Hjelm, forskningschef på konjunkturinstitutet, och jag, var inbjudna att kommentera rapporten.

Det är en ambitiös rapport, som går igenom mycket forskning och tar ett brett grepp om frågan kring framförallt lägstalöner (alltså den lägsta lön man enligt kollektivavtal får avlöna någon med), men även lönespridning.

Ingången i rapporten är i huvudsak observationen att 1) unga och lågutbildade är överrepresenterade i arbetslösheten i Sverige och att 2) lönerna för dessa grupper är höga i Sverige i ett internationellt perspektiv.

Men redan här finns anledning att stanna upp. För det framgår inte vad som är ett internationellt perspektiv och inga jämförelser görs. Går vi till våra nordiska grannar är lägstalönen (i åtminstone detaljhandeln (alltså alla butiker), som är en av de branscher där det är som vanligast att tjäna just en lägstalön) i princip i paritet med den svenska. Och även om arbetslösheten bland unga och lågutbildade är hög, så är den inte på samma höga i nivåer i varken Danmark, Norge eller Finland som den är i Sverige. Detta trots att totala arbetslösheten i både Danmark och Finland är ungefär i Sveriges nivå.

Vidare ställer rapporten frågan om lägstalöner ska vara en fråga om sysselsättning och arbetslöshet, och kommer fram till att ja, det ska den vara, men inte enbart. Utan även sådant som fattigdom, produktivitet och lönespridning är relevant att studera i relation till lägstalöner. Så långt håller jag med.

Men i rapportens genomgång av såväl teori som empiri kring lägstalöners koppling till framförallt sysselsättning saknas viktiga bitar.

I teoridelen lyfts två modeller: perfekt konkurrens och monopsoni. Rapporten menar att i perfekt konkurrens leder höjd lägstalön till minskad sysselsättning medan en höjd lägstalön i monopsoni kan både öka och minska sysselsättningen beroende på hur mycket lägstalönen höjs. Men vad som inte skrivs är att perfekt konkurrens-modellen ger utrymme för arbetsgivare att svara på en höjning av lägstalönen med annat än minskad sysselsättning (t.ex. minska andra personalrelaterade kostnader). Jag saknar även den institutionella modellen, som ger utrymme för både arbetsgivare och arbetstagare att absorbera en höjning av lägstalönen via ett antal olika kanaler, så som att bli mer produktiva (genom t.ex. omorganisering, utbildning, ökad motivation mm).

Inte ens i teorin är alltså frågan om hur höjda lägstalöner påverkar sysselsättningen en helt enkel fråga.

Vad gäller empirin har otaliga studier gjorts på lägstalöners påverkan på sysselsättningen, framförallt i USA, men det råder inte konsensus inom forskningen om hur sambandet egentligen ser ut, vilket även rapporten konstaterar.

Både jag och Hjelm lyfte dock en metastudie, alltså en studie på studier, vi gärna hade sett i Spectors rapport. Doucouligaos och Stanley (2009) har gått igenom 64 studier på hur en höjning av lägstalönen i USA påverkar ungas sysselsättning åren 1972-2007. Sammanlagt samlar de 1492 elasticitetsestimat från dessa studier (alltså uppskattningar av hur känslig sysselsättningen är för en höjning av lägstalönen).

Grafen nedan visar dessa estimat. Ju högre upp längs y-axeln, desto mer statistiskt precist är estimatet. På x-axeln är sysselsättningselasticiteten. Ju mer negativt ett estimat är, desto mer uppskattas sysselsättningen minska när lägstalönen höjs (och tvärtom för positiva estimat).

Doucouliagos and Stanley, 2009

Källa: Doucouliagos och Stanley (2009), hämtad ur Schmitt (2013)

Estimaten samlar sig kring elasticiteten noll, som betyder att man inte har kunnat uppmäta någon vidare effekt på ungas sysselsättning av en höjning av lägstalönen i USA. Och de statistiskt mest precisa estimaten landar även de kring elasticiteten noll.

Det här kan betyda att relationen mellan lägstalön och ungas sysselsättning är svag, eller att man bara inte har lyckats mäta den. Men utifrån en sådan här bild är det åtminstone svårt att med kraft påstå att en höjning av lägstalönen påverkas ungas sysselsättning negativt.

Dock ska det understrykas att detta är i USA, och att slutsatser från studier i USA antagligen inte direkt ska översättas till Sverige, eftersom de institutionella miljöerna ser så olika ut. Studier som har gjorts på detaljhandeln eller hotell- och restaurangbranschen i Sverige har i allmänhet uppmätt att sysselsättningen bland de som har en lägstalön har minskat något när lägstalönen har höjts, och att sysselsättningen har ökat något på högre lönenivåer, med en negativ nettoeffekt totalt för branschen. Men forskningsläget är relativt skralt för Sverige, både vad gäller effekter på längre sikt och på mer aggregerad nivå.

I sin rapport lyfter Spector ett par studier som uppmäter negativa sysselsättningseffekter på längre sikt av en höjning av lägstalönen, men skriver inte att en studie hon refererar till i ett annat sammanhang (Dube mfl (2010)) inte finner negativa sysselsättningseffekter på längre sikt. Inga av dessa studier behandlar dock Sverige, eller för den delen ett land med kollektivavtalade lägstalöner.

Det ska också noteras att få studier har gjorts på effekten på sysselsättningen av en sänkning av lägstalönen. Den stora majoriteten av studier försöker mäta hur en höjd lägstalön påverkar sysselsättningen, och det är inte säkert att effekterna är spegelvända.

Spector menar slutligen att eftersom unga under 25 år utgör 40 procent av Sveriges arbetslösa, så kan en modell med lägre ingångslöner än idag kombinerat med snabb löneutveckling vara ett attraktivt alternativ.

Hennes förslag bygger på antagandet om att lägre löner faktiskt skulle lösa en betydande del av ungdomsarbetslösheten, vilket rapporten inte belägger att de skulle. Det saknas exempelvis helt en genomgång av vilka de unga arbetslösa är. Är de en homogen grupp och problemet generellt? Och är i sådana fall problemet just priset på deras arbetskraft, eller något annat? Eller är de unga arbetslösa en heterogen grupp med olika specifika problem, som kräver riktade insatser snarare än generella?

Ja, som Hjelm beskrev i sina kommentarer ligger sanningen nog närmast det senare.

Dessutom, angående den ”snabba löneutvecklingen”: hur lång tid är det okej att en person som exempelvis har försörjningsansvar ska ha en ännu lägre lön än dagens lägsta, enligt Svenskt Näringsliv? Ska Sverige ha arbetande fattiga? Hur mycket ansvar är det rimligt att skattebetalarna ska ta via transfereringssystem för att lyfta människor över fattigdomsgränsen, för att arbetsgivare inte betalar anständiga löner? Frågor till vilka jag tycker att den som föreslår sänkta lägstalöner är svaret skyldig.

Därtill framgår det inte om Spector menar att lägstalönerna ska sänkas generellt, och därmed för alla som redan har en lägstalön, eller om enbart alla nyanställda ska ha en lägre lön än lägstalönen. Vid det första alternativet uppstår dödviktseffekter, i bemärkelsen att lönen ju faktiskt antagligen inte behöver sänkas för de som redan har en lägstalön. Det är dyrt att de ska betala med lägre lön (särskilt med tanke på att många av dem redan lever på anständighetens gräns), för att eventuellt skapa några nya jobb. Dessutom skulle det riskera att sänka arbetstagarnas motivation och produktivitet, om de får sänkta löner. Vid det andra alternativt formas en helt ny lönebildningsmodell, som öppnar för lönedumping. Oavsett blir det intressant att se vilket alternativ Svenskt Näringsliv vill förespråka.

Bland oss kommentatorer var Calmfors försiktigt positiv till lägre lägstalöner som en lösning på delar av de arbetslöshetsproblem Sverige tampas med idag, medan Hjelm och jag var mer skeptiska.

För medan studier kring lägstalöner delvis ska vara en fråga om sysselsättning och arbetslöshet, tycker jag att det är relevant att vända på frågan som rapporten försöker besvara, och också fråga oss om sysselsättning och arbetslöshet ska vara en fråga om lägstalöner?

Jag vill mena att det är förenklat att tro att nyckeln till Sveriges arbetsmarknadsproblem ligger i priset på arbetskraften (som regeringen i huvudsak tror). Snarare handlar det om sådant som för låg efterfrågenivå; för dålig stabiliseringspolitik och persistenseffekter; ett utbildningssystem som slår ut fler unga och där den lägsta kunskapsnivån sjunker samtidigt som humankapital fördelas allt mer ojämlikt; växande ohälsotal; och en arbetsmarknadspolitik som inte klarar att rusta och stärka de arbetslösa och föra dem närmre arbetsmarknaden.

Svenskt Näringslivs rapport inkluderad har jag till dags datum inte sett övertygande stöd för att sänkta lägstalöner — med allt vad det innebär för såväl människor som samhällsekonomin — vore en smart väg framåt och som skulle bygga Sverige starkt.

Om bloggen

Agneta Berge är nationalekonom och tidigare utredare på LO. Hon skriver gärna om skatter, inkomstfördelning och det mesta som har med arbetsmarknaden att göra. I övrigt gillar hon systerskap och separatism.

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se