Stäng
blog-header
augusti 30, 2013
Agneta Berge, bloggare
Foto: Richard Drew/Scanpix

Supersize that wage

I USA har arbetare på några av de stora snabbmatskedjorna, så som McDonald’s, Burger King och Kentucky Fried Chicken, gått ut i massiv strejk för att kräva ”living wages”, alltså löner som det går att leva på.

För deras lön är låg. Den genomsnittliga lönen för en arbetare på en av de stora snabbmatskedjorna är 8,94 dollar i timmen, vilket motsvarar en timlön på runt 78 kronor (alla siffror i inlägget är korrigerade för 2012 års skillnader i köpkraft mellan USA och Sverige). Snabbmatskedjorna är alltså utbredda låglönemarknader i USA.

Under parollen ”Fight for 15” kräver nu strejkande arbetare att deras lön höjs till 15 dollar, eller runt 130 kronor, i timmen.

Att den genomsnittliga lönen för arbetarna i snabbmatskedjor är så låg har sannolikt att göra med att den federala lägstalönen i USA är 7,25 dollar i timmen. Det motsvarar en timlön på ungefär 63 kronor, och en månadslön på runt 11 000 kr före skatt för den som jobbar heltid, vilket många inte gör.

Och eftersom lägstalönen regleras i lag i USA, och inte i kollektiva förhandlingar mellan fackförbund och arbetsgivarorganisation som i Sverige, så är den beroende av politiska beslut för att höjas. Därför tenderar den att stå still nominellt under en längre tid, och därmed urholkas realt. Sedan år 2000 har den federala lägstalönen i USA bara höjts tre gånger (enligt Bureau of Labor Statistics). (Vissa delstater har dock en lägstalön som är något högre än den federala)

McDonald’s har dock en strategi för att hjälpa sina arbetare att leva på sin lön. Men den handlar inte om att jobba för att höja den. Utan om att lära arbetarna att budgetera. Och talande (och hånfullt) nog räknar McDonald’s då med att de måste ha två jobb för att överleva.

Men varför går arbetarna ut i strejk? Är det för att löneförhandlingar mellan fackförbund och arbetsgivare har strandat, som ibland kan ske i Sverige?

Nej, den fackliga organisationsgraden inom USA:s restaurangbransch var nämligen 1,2 procent år 2012. Smaka på den siffran. Enkommatvåprocent. Så gott som icke-existerande.

Det finns alltså ingen möjlighet att ha en fungerande partsmodell med kollektiva förhandlingar mellan arbetstagarorganisationer och arbetsgivarorganisationer, så som vi har i Sverige. En av de få möjligheter arbetarna har för att få gehör för sina krav är då att gå ut i strejk (en av fördelarna med den svenska partsmodellen är alltså att den bidrar till att minska antalet kostsamma strejker).

Så låt oss hoppas att arbetarna på kort sikt får gehör för sina krav och får höjda löner – men framförallt att den organisering som står bakom denna massiva strejk på lite längre sikt kan leda till en starkare facklig organisering inom amerikansk restaurangbransch. För arbetarnas, arbetsgivarnas, den amerikanska arbetsmarknadens och ekonomins skull.

Om bloggen

Agneta Berge är nationalekonom och tidigare utredare på LO. Hon skriver gärna om skatter, inkomstfördelning och det mesta som har med arbetsmarknaden att göra. I övrigt gillar hon systerskap och separatism.

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se