Stäng
blog-header
april 5, 2015
Agneta Berge, bloggare
Foto: Henrik Montgomery/TT

Regeringen la en no-brainer i påskägget

I höstas låg ett brev på mitt hallgolv med frågan ”Tjänar du mer än 19 500 kronor i månaden?” på kuvertet. Jag insåg vad det var och blev så arg att jag kastade brevet oöppnat.

Sen grävde jag ändå fram det ur mina sopor. Jag kunde inte låta bli att ta reda på om jag hade haft rätt. Och mycket riktigt: i kuvertet låg ett erbjudande från ett försäkringsbolag om att teckna en privat försäkring mot risken att stå utan inkomst om jag blir arbetslös.

Inte sedan 2002 har taket i a-kassan höjts samtidigt som vi har haft löneökningar och inflation. Värdet på försäkringen är därför urholkat för folk som tjänar mer än dagens tak på 18 700 kronor i månaden. Många drivs då mot att skaffa sig privata lösningar i stället — vilket försäkringsbolag såklart inte är sena att utnyttja.

Att a-kassan har gått från att vara ett gemensamt trygghetssystem till att bli en privat möjlighet för dem som har råd blir knappast tydligare än det där brevet på mitt hallgolv.

Gårdagens påskägg från regeringen kom därför inte en dag för tidigt. I det låg nämligen ett höjt tak i a-kassan. SVT rapporterade att om regeringen får som den vill så kommer arbetslösa framöver få ut 80 procent av max 25 025 kronor i månaden före skatt, istället för av dagens max 18 700 kronor.

Med det svajiga politiska läge vi haft sedan valet ska vi väl visserligen inte jubla förrän ett beslut faktiskt är klubbat. Och allt annat än att de rödgröna hade velat höja a-kassetaket vore visserligen under all kritik.

Med en så urholkad a-kassa som dagens är nämligen vinsterna med ett höjt tak många. Reformen är i det närmaste en politisk no-brainer. Bland annat för att ett högre a-kassetak vore en viktig förstärkning av den så kallade inkomstbortfallsprincipen, som har varit bärande för arbetslöshetsförsäkringen.

Principen bygger på att vi tror att det är smart att människor inte behöver ställa om sina liv för mycket under en tid av arbetslöshet. Det kan vara en poäng att man har råd att bo kvar i sitt hem och kan ägna sig åt att skaffa sig nya kunskaper och söka jobb, istället för åt att överleva dagen.

Det är även genom principen om inkomstbortfall som vi kan göra en gemensam försäkring relevant för de allra flesta. Om alla fick ut samma belopp i ersättning vid arbetslöshet skulle det beloppet nog vara ganska lågt — och då skulle det inte vara så intressant att vara med i den gemensamma försäkringen för medel- och höginkomsttagare.

Men det är viktigt att de är med, så att vi ”poolar” allas risker för arbetslöshet. Risken för arbetslöshet bärs nämligen inte jämnt av alla i arbetskraften, utan några bär på mer av den än andra. Men om bara de med hög risk för arbetslöshet är med skulle försäkringspremien bli så hög, eller försäkringen så dålig, att dessa personer (som ofta är låginkomsttagare) inte skulle ha råd att vara med, eller inte få ut nödvändigt skydd av försäkringen.

Och då har vi problem. För då står många utan skyddsnät vid arbetslöshet.

Då kan arbetslöshet leda till fattigdom och utslagning. Om folk får svårare att ställa om till nya jobb och därför blir rädda för omställning, för förnyelse inom ekonomin eller produktionen, kan vi också skapa protektionism. Då riskerar ekonomin att stagnera.

Och bördan av detta – av ökad fattigdom och trögare ekonomi – är något som alla i samhället får bära.

Det är alltså bra om a-kassetaket höjs. Men det är inte särskilt imponerande politik. För att undvika en ny tioårsperiod av urholkning av arbetslöshetsförsäkringens värde måste nämligen också taket fortsätta att höjas i takt med att löner och priser stiger.

Magdalena Andersson har dock tidigare sagt sig inte vilja indexera taket i a-kassan och hittills har inget besked kommit som påminner om en ändring av den hållningen.

Socialdemokraterna har tidigare haft svårt att värja sig mot högerns rop om ”bidragslinjen” så fort a-kassan kommer på tal. Det dröjde heller inte länge efter att regeringens påskägg hade öppnats igår innan det började vrålas.

Men precis som för vilken annan försäkring som helst är det en ersättning som betalas ut och inte ett bidrag. Att kalla a-kassan för bidragslinje är alltså felaktigt.

Dessutom används ordet bidrag på ett nedsättande vis. Det är oförskämt. Bidrag som försörjningsstöd, bostadstillägg eller barnbidrag är viktiga i vårt välfärdssystem. De hjälper till att hålla människor över vattenytan. Men i delar av högerns värld är bidrag istället förknippat med svaghet — och sådan ska föraktas.

Och den som säger att höjd a-kassa gör så att det lönar sig sämre att arbeta glömmer att det är genom att just jobba som man kvalificerar sig till ersättningen. Högre a-kassetak gör alltså att det är mindre ekonomiskt tufft att vara arbetslös — men också att arbete lönar sig bättre.

Men när det gäller frågan om att indexera taket i a-kassan är det antagligen inte högerns rop om bidragslinjen som stoppar regeringen. Snarare är det nog finansministerns vilja att kunna strama åt försäkringen bakvägen genom att helt enkelt låta bli att höja taket. På så sätt kan regeringen nämligen skaffa sig ett ”reformutrymme”.

Men det är faktiskt inte bara osmart — det är också odemokratiskt. Risken är att vi får vänta längre än till nästa påskäggsjakt innan de rödgröna för en a-kassepolitik som imponerar.

Om bloggen

Agneta Berge är nationalekonom och tidigare utredare på LO. Hon skriver gärna om skatter, inkomstfördelning och det mesta som har med arbetsmarknaden att göra. I övrigt gillar hon systerskap och separatism.

Sök på Politism.se