Räkna med lönedumpning
Nu är åter en sådan period när allt fler pratar om att sänka lägstalönerna; man ser det som en lösning på hur de många människor på flykt som nu lyckas ta sig till Sverige ska kunna få ett jobb. Att en stor avtalsrörelse väntar runt hörnet gör nog också sitt.
Igår diskuterade jag och Svenskt Näringslivs arbetsmarknadsekonom Susanne Spector frågan i Ekonomiekot Lördag. Här sammanfattar jag två av poängerna jag försökte göra i programmet: 1) att sänkta lägstalöner inte är en strategi som direkt påverkar dem som har allra minst jobbchanser idag och 2) att det är naivt att tro att personer som idag tjänar en lägstalön inte skulle påverkas om de sänktes.
1) Till att börja med: realism kring vilka personers jobbchanser som skulle kunna påverkas av en sänkt lägstalön.
Ibland hör vi att sänkta löner krävs för att ge dem som har allra minst jobbchanser större sådana. Men om det ska ha en chans att funka måste lönen (och ersättningarna) ner väldigt lågt; de riktade anställningsstöd vi har innebär exempelvis att en arbetsgivare som anställer en nyanländ invandrare kan få 80 procent av lönen eller högst 800 kronor per dag i bidrag.
Om det är sådana lönenivåer vi snackar så är det löner som är långt under vad som får anses acceptabelt på svensk arbetsmarknad. Och långt under vad det går att försörja sig på.
Men samtidigt som det är dem med minst jobbchanser vissa säger sig vilja nå, så uppfattar jag inte debatten som att det är ett grovhugg i lägstalönerna som efterfrågas, utan snarare att det är en nominell frysning av lägstalönerna man vill se. Då skulle de sänkas realt över tid när inflationen tar fart, och sänkas relativt andra löner som skulle höjas under tiden.
Och då är det helt andra grupper vi talar om som skulle kunna påverkas av en sänkt lägstalön, nämligen personer som redan idag ligger relativt nära en lägstalön i faktisk eller förväntad produktivitet. Grupper som därmed kanske också är relativt enkla att stödja med andra verktyg, medan vi helt enkelt behöver helt andra (och antagligen mer riktade) verktyg för att nå dem som står allra längst ifrån att få ett jobb.
2) För det andra: man bör förvänta sig att sänkta lägstalöner även påverkar dem som redan jobbar för en lägstalön.
I Ekonomiekot Lördag menade Susanne Spector att det är en myt att man skulle sänka lönen för personer som redan har ett jobb och tjänar en lägstalön. Och detta genom att nyanställda ska få gå in på lägre löner än vad de redan anställda har.
Branscher som ofta är på tapeten för sänkta lägstalöner, och som vi också diskuterade i Ekonomiekot Lördag, är restaurangnäringen och butiksnäringen (som också kallas detaljhandeln). Där tjänar många anställda en lägstalön idag. År 2011 var det var femte anställd inom detaljhandeln, eller 33 000 personer. Med andra ord har nivån på lägstalönen stor betydelse för mångas faktiska lön i dessa branscher, vilket även Anders Forslund m.fl. (2012) konstaterar i en rapport för Ifau.
Samtidigt präglar otrygga anställningar dessa näringar mer än de flesta andra branscher. I butiksnäringen har 29 av de anställda, eller 48 000 personer, ett tidsbegränsat kontrakt. Motsvarande i restaurangnäringen är 43 procent av de anställda, eller 35 000 personer. Den överlägset vanligaste tidsbegränsade anställningen i arbetaryrken är så kallad ”allmän visstidsanställning”, som är den kanske mest otrygga varianten. Korta kontrakt utan några garanterade timmar på schemat och sms-anställningar är inte sällsynta.
Det är med andra ord i praktiken mycket enkelt för en arbetsgivare att göra sig av med en anställd och anställa om den till ett sämre kontrakt. I synnerhet nu när konkurrensen om jobben är så hård.
Därtill ska läggas att det antagligen är svårt att avgöra produktivitetsskillnader mellan olika personer i de här löneskikten. Forslund m.fl. (2012) pekar på att variation i egenskaper bland anställda verkar ge relativt liten variation i lönerna i de branscher vi diskuterar.
Att då mena att det är myt att en strategi som de facto är lönedumpning inte skulle påverka lönerna för många som redan är anställda till en lägstalön är naivt.
Men inte bara det, utan det innebär också att en sänkning av lägstalöner är en relativt ineffektiv strategi i termer av att den påverkar lönerna hos många vars löner inte ”behöver” påverkas. Och vi ska minnas att det är kvinnodominerade branscher — och alltså arbetarkvinnors löner — vi pratar om. Det är de som riskerar att fattiggöras. Och ska de inte fattiggöras, ja, då är det skattebetalarna som får gå in och försöka knuffa upp dem över fattigdomsgränsen via diverse transfereringar. Mer än vad som görs redan idag, vill säga.
Att sänka lägstalönerna i flyktingarnas namn är därmed också en strategi som riskerar att ställa redan lågavlönade personer med otrygga arbetsvillkor mot nyanlända personer utan jobb. En motsättning av ett slag vi i sanning inte behöver mer av.
