Stäng
blog-header
april 20, 2014
Agneta Berge, bloggare
Foto: Jessica Gow/Scanpix

Punkt efter punkt i Anna Dahlbergs jobbkamp är faktiskt ett rött skynke

”Sanningen är ju att punkt efter punkt i jobbkampen är ett rött skynke för arbetarrörelsen.”

Det skrev Expressens ledarskribent Anna Dahlberg förra månaden och menade att Socialdemokraterna med Stefan Löfven i spetsen har mycket kvar att bevisa i sin ”hyllade jobboffensiv”.

Vilka är dessa punkter i jobbkampen Dahlberg pratar om?

Ja, till att börja med tänker Dahlberg ”för enkelhetens skull” bort den arbetslöshet som har att göra med konjunkturen eller bristande efterfrågan, och väljer att enbart fokusera på den så kallade jämviktsarbetslösheten.

Det är en märklig ingång i frågan.

För en del av arbetslösheten beror på just bristande efterfrågan. Jämviktsarbetslösheten, om än svår att bestämma med exakthet, ligger antagligen en bit under dagens åtta procents arbetslöshet. Varför ska vi tänka bort detta?

Dessutom kan makroekonomiska störningar och plötsliga förändringar i efterfrågan på arbetskraft leda till varaktigt högre arbetslöshet, och alltså påverka just jämviktsarbetslösheten, om arbetsmarknaden inte fungerar helt som vi vill att den ska. Arbetslösheten biter sig fast, även när störningen är över.

Det håller helt enkelt inte att ”för enkelhetens skull” tänka bort efterfrågesidan och konjunkturstabiliseringen i sysselsättningsfrågan.

De fem punkter Dahlberg istället listar och som hon menar påverkar jämviktsarbetslösheten är lönebildningen; ersättningssystemen; skatterna; skolan; och arbetsmarknadspolitiken.

I lönebildningsfrågan förespråkar Dahlberg (som vanligt) sänkta lägstalöner. Hon hänvisar till professor Lars Calmfors, som hon menar har sagt att det är ”väl belagt med massor av forskning” att sänkta lägstalöner skulle gynna exempelvis unga, lågutbildade och personer som har invandrat till Sverige.

Problemet är bara att forskningen inte uppvisar någon konsensus i frågan (vilket jag har skrivit om här, här, här och här). Vissa studier tyder på negativ sysselsättningseffekt vid höjd lägstalön just för de grupper som har en lägstalön. Andra gör det inte.

Det har helt enkelt visat sig vara svårt att med statistisk säkerhet uppmäta vilka effekter på sysselsättningen höjda lägstalöner har, även för unga. De mest precisa estimaten hamnar ofta runt noll. Det bör också sägas att de flesta studierna är gjorda i USA, vars arbetsmarknad och samhälle skiljer sig mycket från det svenska. Slutsatserna från studier i USA går därför antagligen inte att överföra direkt till Sverige.

Därtill vet vi ännu mindre om vad som händer på sikt; aggregerat för hela ekonomin; och om vi sänker snarare än höjer lägstalönerna (det är nämligen inte säkert att effekten är spegelvänd, och den stora bulken av forskningen är gjord på höjning av en lägstalön).

Och som vanligt när sänkta lägstalöner förs på tal, nämner inte den som förespråkar en sådan sänkning dödviktseffekten som uppstår av att alla som redan har en lägstalön i dag, och som räknas i tiotusentals, får en lägre lön för det jobb de gör redan idag. Inte heller nämns att det i huvudsak är arbetarkvinnors löner det handlar om eller att det finns en risk att vi utvecklar en stor grupp av så kallade arbetande fattiga.

Vad gäller ersättningssystemen hänvisar Dahlberg till modeller och forskning som säger att en generös arbetslöshetsförsäkring minskar drivkrafterna för att söka arbete och därmed leder till högre arbetslöshet.

Det ligger något i detta i allmänhet. Men hur väl beskriver det hur vi ska förhålla oss i Sverige idag?

Nivån på arbetslöshetsersättningen är nu så låg, att den motsvarar försörjningsstödet (tidigare kallat socialbidrag). Endast tio procent av de heltidsarbetande kan räkna med att få ut en ersättning på 80 procent (den nivå vi har satt ska gälla) om de blir arbetslösa — resten är underförsäkrade. Därtill var en majoritet, eller 60 procent, inte ens berättigad till ersättning från den inkomstrelaterade a-kassan år 2011.

Och över 400 000 är arbetslösa, varav nästan var tredje är långtidsarbetslös.

Ligger verkligen den starka restriktionen på att de arbetslösa har det för gott ställt, eller riskerar att få det vid en höjning av a-kassan? Knappast.

Dessutom kan vi tänka oss att arbetslösa som får en ersättning från a-kassan som de faktiskt kan leva på, kan ägna sig åt att utbilda sig och söka jobb bättre än någon som fattiggörs. Dessutom skulle kanske matchningen på arbetsmarknaden kunna förbättras om de arbetslösa hade råd att vänta till de fick ett jobb som passade deras kunskaper och erfarenheter, snarare än det första jobbet de blir erbjudna.

Och så var det skatterna. Dahlberg menar att det finns ett brett internationellt forskningsstöd för att jobbskatteavdraget ökar sysselsättningen. Problemet är bara att jobbskatteavdrag i andra länder är utformade på andra sätt än det svenska. Dessutom har vi återigen problemet med att studier ofta är gjorda på det amerikanska jobbskatteavdraget, som inte bara skiljer sig från det svenska i utformningen, utan också verkar i en ekonomi som skiljer sig mycket från den svenska.

Så vad vet vi om jobbskatteavdraget i Sverige? Svaret är: nästan ingenting. Förutom att det är dyrt, och att det tillsammans med höjningen av brytpunkten för statlig inkomstskatt i huvudsak går till män och höginkomsttagare.

Det försök till utvärdering av jobbskatteavdraget i Sverige som har gjorts konstaterar att jobbskatteavdraget inte går att utvärdera med säkerhet, eftersom det infördes för alla, överallt, samtidigt.

Att jobbskatteavdraget har bidragit till sysselsättningen får vi ändå hoppas, med tanke på det mångmiljardbelopp det kostar statskassan varje år i uteblivna skatteintäkter.

Men vi har faktiskt anledning att tro att jobbskatteavdraget är en osmart lösning på ett problem vi kanske inte har, vars största effekt är tänkt att komma i den grupp som känner till reformen allra minst. (litteraturgenomgång här)

Vad gäller skolfrågan och arbetsmarknadspolitiken är min bild att det Dahlberg skriver i huvudsak håller och jag förstår att platsbrist gör att inte alla aspekter kommer med. En sådan vad gäller skolan är att en höjning av den lägsta kunskapsnivån i skolan är central. Frågan är också vilka policyslutsatser man ska dra av att exempelvis lärlingsutbildningar har fungerat bra i andra länder — eftersom det inte per definition betyder att samma system skulle fungera bra i Sverige.

Att Socialdemokraterna har kvar att bevisa i jobbfrågan är jag och Dahlberg överens om. Bland annat gäller det hur de tänker sig förbättra stabiliseringspolitiken och stimulera efterfrågan på arbetskraft. Hade Dahlberg inte bortsett från denna fråga, tycker jag att hennes case hade varit starkare.

Men oavsett Socialdemokraterna så är argumentationen i tre av Dahlbergs fem punkter (som bäst) bristfällig, och en av de viktiga punkterna i jobbkampen tänker hon bort. Så jo, nog var punkt efter punkt ett ”rött skynke”.

Om bloggen

Agneta Berge är nationalekonom och tidigare utredare på LO. Hon skriver gärna om skatter, inkomstfördelning och det mesta som har med arbetsmarknaden att göra. I övrigt gillar hon systerskap och separatism.

Sök på Politism.se