Stäng
blog-header
september 6, 2013
Agneta Berge, bloggare
Folkpartiet med jämställdhetsminister Maria Arnholm (bilden) i spetsen föreslår en tredje pappamånad i föräldraförsäkringen - men ett bredare grepp behövs. Foto: Fredrik Sandberg/Scanpix

På jämställdhetsfronten intet nytt

Från att löneskillnaderna mellan män och kvinnor minskade ganska kontinuerligt under 60- och 70-talet, så hände något under 80-talet, och lönegapet förblev i princip oförändrat. Och så har det varit sedan dess.

Motsvarande diagram som det nedan förekommer här och var – men är värt att påminnas om, alternativt se för första gången. Det visar det så kallade rålönegapet mellan män och kvinnor, mellan 1991 och 2012. Rålönegapet är kvinnors genomsnittliga lön som andel av mäns genomsnittliga lön, med hänsyn till att kvinnor jobbar deltid i större utsträckning än män. Lönerna är alltså omräknade till heltidslöner (löneskillnaderna är ännu större annars), men sådant som skillnader i yrke, utbildning med mera tas inte hänsyn till.

Kvinnors genomsnittliga heltidslön som andel av mäns genomsnittliga heltidslön (rålönegapet), 1991-2012

Rålönegapet

Källa: SCB, Lönestrukturstatistiken

Vad vi kan utläsa från diagrammet är att a whole lot of nothing har hänt – att det alltså nu är runt 30 år sedan vi såg någon väsentlig förändring i könslönegapet. På en mindre aggregerad nivå, det vill säga om vi skulle jämföra till exempel på olika utbildningsnivåer, så kan vi se vissa trender över tid (fast det får bli ett senare blogginlägg). Men i snitt så är det 30 år sedan vi lyckades göra något åt vad som inte bara är en orättvisa, utan också en samhällsekonomisk förlustaffär.

Argument som att ”vi är redan jämställda” och att ”det går åt rätt håll av sig självt, jämställdheten kommer”, framstår som mycket oinformerade. Och mot bakgrund av den utveckling vi haft säger även det senare argumentet något om hur långt ner på den politiska dagordningen jämställdheten står. I vilken annan politisk fråga hade detta varit ett godtagbart argument? ”Det är lugnt, vi behöver inte göra något, arbetslösheten kommer vara låg om 30 år”? Illustrativt nog får ju Göran Persson än idag äta upp att han inför riksdagsvalet 2006 sa att ”jobben kommer”.

Och illustrativt nog är det politiska engagemanget kring jämställdhet lamt. Frågor som individualiserad föräldraförsäkring och kvotering till bolagsstyrelser cirkulerar visserligen för tillfället – och båda två vore välkomna policybeslut. Men precis som inom alla politikområden är problematiken komplex och båda dessa policyförslag behöver vara delar av ett bredare grepp. Vi behöver reformer som kommer åt det faktum att deltid är norm inom många kvinnodominerade yrken, att många kvinnodominerade yrken värderas lägre än mansdominerade yrken, att kvinnor har högre sjukskrivningstal än män, att kvinnor tar större ansvar för hem och familj än män och att kvinnor når högre befattningar i lägre utsträckning än män, för att nämna några områden.

Vad vi behöver är det nya stora jämställdhetspaketet, som greppar såväl privatliv och familjeliv som arbetsliv, och såväl normer och värderingar som makt och inflytande. Supervalår eller inte – det var för länge sedan dags att sätta fart.

Om bloggen

Agneta Berge är nationalekonom och tidigare utredare på LO. Hon skriver gärna om skatter, inkomstfördelning och det mesta som har med arbetsmarknaden att göra. I övrigt gillar hon systerskap och separatism.

Sök på Politism.se