Stäng
blog-header
april 13, 2014
Agneta Berge, bloggare
Foto: Erik Mårtensson/TT

Nya Moderaternas jobbpolitik: business as usual

På lördagen presenterade statsminister Fredrik Reinfeldt ett fempunktsprogram i Svenska Dagbladet, för hur Moderaterna vill öka sysselsättningen om de vinner valet i höst.

Högst upp på listan finns ”ökade drivkrafter för arbete”. Nya Moderaterna menar att de är ”det parti som förstår och uppmuntrar människors drivkrafter för jobb”. Reinfeldt skriver att för de allra flesta handlar dessa drivkrafter för arbete ”om ifall man tycker att det är värt det”.

Och detta är själva kärnan i regeringens arbetslinje. Vi har hört det många gånger under parollen ”det ska löna sig att arbeta”. Tanken är att sysselsättningsproblemen bygger på att människor inte tycker att det lönar sig tillräckligt mycket i strikt ekonomiska termer att arbeta. De viktigaste delarna i politiken som ska lösa detta är sänkt skatt på inkomst av arbete (jobbskatteavdrag i huvudsak, men även höjd skiktgräns för statlig inkomstskatt) och försämringar av arbetslöshetsförsäkringen och sjukförsäkringen.

Skattesänkningarna på inkomst av arbete gör det relativt sett mer lönsamt att arbeta än inte, för samma lön. Utöver detta gör försämringarna av a-kassan och sjukförsäkringen det relativt sett ännu dyrare att vara arbetslös eller sjuk, jämfört med att jobba. Sammantaget ska också detta få arbetslösa och sjuka att ta jobb till en lägre lön än de annars skulle ha gjort.

Att på detta sätt öka skillnaderna i ekonomisk levnadsstandard mellan de som jobbar och de som inte jobbar, har varit och är fortsatt Moderaternas och alliansregeringens huvudsakliga metod för att öka ”drivkrafterna för arbete” — som de i sin tur tänker ska leda till ökad sysselsättningen.

Över 400 000 personer är arbetslösa idag. Med Moderaternas sätt att se det, bör det i huvudsak bero på att dessa personer inte tycker att det lönar sig tillräckligt mycket i strikt ekonomiska termer att gå från arbetslöshet till sysselsättning, och därför väljer att fortsätta vara arbetslösa.

Hur rimligt är ett sådant antagande? Har vi anledning att tro att de arbetslösa i allmänhet har det för gott ställt ekonomiskt, och inte heller ser några andra värden med att arbeta utöver den ekonomiska kompensationen, så att de väljer att vara arbetslösa?

Det må ligga i linje med viss ekonomisk teori, men kan också på goda grunder ifrågasättas. I synnerhet om vi studerar hur det ser ut i Sverige idag i praktiken.

Taket i den inkomstrelaterade arbetslöshetsförsäkringen har legat nominellt stilla sedan 2002. Värdet på försäkringen har därför urholkats, på grund av inflationen och eftersom lönerna har ökat realt. Taket är 680 kronor om dagen, eller 18 700 kronor i månaden, före skatt. 80 procent av max detta belopp, är vad en arbetslös kan få i ersättning. Och alla som tjänar mer än så före skatt får alltså ut mindre än 80 procent av sin tidigare inkomst i arbetslöshetsersättning.

Idag kan enbart runt tio procent av de heltidsarbetande räkna med att få ut 80 procent av sin tidigare inkomst i ersättning om de blir arbetslösa. Efter skatt motsvarar det en summa på runt 10 500 kronor att leva på. 90 procent av de heltidsarbetande är med andra ord underförsäkrande.

Akademikerförbundet SSR visade i en rapport i veckan att denna ersättning för de arbetslösa är på samma nivå som försörjningsstödet (tidigare kallat socialbidraget), som ska motsvara en typ av exsistensminimum. Inte särskilt mycket ekonomiskt överflöd för de arbetslösa att tala om, alltså.

Socialdemokraternas forskningskommission visar att nivån på arbetslöshetsersättningen för den med en genomsnittlig lön har sjunkit från 61 procent år 2006, till 46 procent år 2011. Endast Grekland och Storbritannien hade lägre ersättningsnivå år 2011, av de redovisade 15 länderna.

Arbetslöshetsersättning efter skatt vid genomsnittlig lön (procent)

Arbetslöshetsersättning efter skatt vid genomsnittlig lön, i procent, ur Forskningskommissionens rapport

Källa: Socialdemokraternas forskningskommission

Samtidigt hade en majoritet, eller 60 procent, av de öppet arbetslösa inte ens ersättning från a-kassan, år 2011. Fem år tidigare, år 2006, var det bara 20 procent av de öppet arbetslösa som saknade arbetslöshetsersättning.

Faktum är att den vanligaste anledningen till att få försörjningsstöd är att personen är arbetslös — inte att den har de sociala problem eller dylikt som försörjningsstödet är avsett för. Nära hälften av de som fick försörjningsstöd år 2011, eller 125 000 personer, var arbetslösa. Det är 14 000 fler än år 2006. Kanske är det här vi hittar några av de är arbetslösa som saknar ersättning från arbetslöshetsförsäkringen.

Mycket riktigt har också fattigdomen bland arbetslösa, sjuka och förtidspensionerade ökat kraftigt de senaste åren. Antalet fattiga har nära fördubblats mellan 2004 och 2012, från 80 794 personer till 160 765 personer. Som andel av de arbetslösa, sjuka och förtidspensionerade är det en tredubbling som skett.

Det är med andra ord inte jättemycket som talar för att de arbetslösas ekonomiska drivkrafter till att vilja vara sysselsatta istället för arbetslösa i allmänhet är för små.

Men antagandet om att så är fallet, och att det är det stora sysselsättningsproblemet, har legat till grund för alliansregeringens politik i snart åtta år.

Den moderata arbetsmarknadsministern Elisabeth Svantesson sa nyligen att ”de stora reformerna är gjorda, nu ska vi vårda dem”. Och nu ligger ökade ekonomiska drivkrafter för att arbeta högst på Moderaternas fempunktslista för jobben. Vinner de valet i höst blir det alltså business as usual: skattesänkningar för de som jobbar, och försämringar för de arbetslösa och sjuka.

Detta trots att jobbskatteavdraget är en osmart lösning på ett problem vi antagligen inte har; att 100 000 fler är arbetslösa idag än när regeringen Reinfeldt tillträdde; och att fattigdomen bland de arbetslösa ökar i Reinfeldts Sverige.

Precis som Moderaterna säger är frågan om jobben central i höstens val. Och det är dags för en ny sysselsättningspolitik.

Om bloggen

Agneta Berge är nationalekonom och tidigare utredare på LO. Hon skriver gärna om skatter, inkomstfördelning och det mesta som har med arbetsmarknaden att göra. I övrigt gillar hon systerskap och separatism.

Sök på Politism.se