Stäng
blog-header
juni 10, 2014
Agneta Berge, bloggare
Foto: Jordan Stead/TT

Notera: Seattle är en milstolpe

Förra veckan skrevs inte bara amerikansk arbetarrörelsehistoria utan också ekonomiskpolitisk historia. Seattle beslutade nämligen som första amerikanska stad att höja lägstalönen till 15 dollar i timmen under loppet av några år.

Över tio miljoner amerikaner räknas som arbetande fattiga. Det beror bland annat på att den nationella lägstalön på 7,25 dollar i timmen är låg, och snart inte har höjts på fem år.

Jättar bland arbetsgivare, som Walmart inom detaljhandeln, uppmanar anställda att skänka mat till fattiga kollegor. Själva plockar de in miljardbelopp på de matkuponger deras fattiga anställda får från skattebetalarna för att klara livhanken.

Systemet är genomruttet.

Samtidigt är inkomstskillnaderna i USA större och växer snabbare än i de flesta andra västländerna. Den rikaste procenten av befolkningen tar en allt större del av den gemensamt producerade kakan. Insikten om detta är allmängods bland amerikaner tack vare Occupy Wall Street-rörelsen och deras slogan ”vi är de 99 procenten”.

Denna slogan möjliggjordes av den franske ekonomen Thomas Pikettys forskning om utvecklingen av inkomstskillnader som har slagit ned som en bomb i den ekonomiskpolitiska debatten i USA under våren.

Särskilt i denna vetskap om hur superrika de allra rikaste är, har arbetarna lessnat på att vänta på att det ska löna sig att arbeta. På att få kunna leva ett anständigt liv på sin lön. Under det senaste året har demonstrationerna avlöst varandra, vilket jag har skrivit om här, här och här, och kampanjen går ofta under namnet ”Fight for 15″; de demonstrerande låglönearbetarna kräver att få 15 dollar i timmen.

Redan innan Piketty-vågen sköljde över USA skrev över 600 nationalekonomer på ett öppet brev som kräver en höjning av lägstalönen. President Obama har under våren försökt höja den nationella lägstalönen till 10,10 dollar i timmen, men förslaget stoppades av republikanerna.

Delstater och städer som inte vill vänta på den nationella höjningen kan själva höja sin lägstalön över denna nivå, vilket flera har gjort. Högst idag är lägstalönen i Washington State på 9,32 dollar i timmen.

Och nu har alltså Seattle blivit först med beslutet om att lägstalönen ska upp till 15 dollar i timmen. Dock inte med en gång, som de lågavlönade vill, utan höjningen ska fasas in över tre till sju år (beroende på storleken på företaget). Därefter ska lägstalönen indexeras till inflationen, så att den inte står nominellt stilla över tid och därmed urholkas realt, så som har skett med den nationella lägstalönen.

Kanske kan man tycka att sju år är onödigt lång infasningstid. Men oavsett är det ett historiskt beslut.

Som Will Hutton beskriver det i The Guardian (min översättning):

”1970-talet, präglat av stagflation, var decenniet då pendeln svängde mot en 30 år lång vandring åt politisk höger, med tron om att mindre stat skulle lösa alla ekonomiska problem. 2010-talet, präglat av ojämlikhet, ser ut att bli ett nytt decennium när pendeln svänger. När USA — och eftersom amerikanskt tänkande är så dominerande, även resten av västvärlden — börjar reformera och sätta gränser för kapitalismens inverkan.

Notera: Seattle är en milstolpe.”

Om bloggen

Agneta Berge är nationalekonom och tidigare utredare på LO. Hon skriver gärna om skatter, inkomstfördelning och det mesta som har med arbetsmarknaden att göra. I övrigt gillar hon systerskap och separatism.

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se