Stäng
blog-header
oktober 27, 2014
Agneta Berge, bloggare
Foto: Bertil Ericson/TT

Något skaver med arbetslöshetsmålet

Socialdemokraterna har sedan en tid haft målet att Sverige ska ha lägst arbetslöshet i EU år 2020 och nu har det målets gjorts till regeringens.

Arbetslöshet är en välfärdsfråga och hög arbetslöshet är något av det mest försvagande för arbetskraften. Det blir svårare att upprätthålla goda löner och schysta villkor. Konkurrensen om jobben ökar, arbetsgivare kan ”välja och vraka” och makt omfördelas från de som säljer till de som köper arbetskraft.

Att alliansregeringen inte ville prata om arbetslöshet i allmänhet och den sedan flera år höga arbetslösheten i synnerhet är därför inte så konstigt. Av samma anledning är det både bra och logiskt att den rödgröna regeringen har ett mål som rör just arbetslösheten.

Kritiker varnar dock för att man kommer att försöka nå målet genom att ”dölja arbetslösa” i arbetsmarknadspolitiska åtgärder eller i sjukskrivningar. Men regeringen understryker att målet ska nås genom att sysselsättningen ökar, inget annat. Och låt oss hoppas att så är fallet.

I grund och botten är det bra att sätta ambitiösa, mätbara mål. Det ställer krav på rejäl politik, visar vilka frågor regeringen prioriterar och kan ingjuta hopp. Det är viktigt och på så sätt är arbetslöshetsmålet bra. Men ändå är det något med det som skaver.

Till att börja med, en teoretisk invändning. För målet om att Sverige ska ha lägst arbetslöshet i EU 2020 kan i teorin nås med dagens höga arbetslöshet. Ponera att en ny kris drabbar EU eller att arbetslösheten i andra länder av någon annan anledning stiger till högre nivåer än Sveriges ungefär åtta procent. Då har den rödgröna regeringens mål faktiskt nåtts, trots att arbetslösheten i praktiken skulle vara ett lika stort välfärdsproblem då som nu.

Men jag tvivlar på att den rödgröna regeringen hade varit särskilt nöjd. Och det som skaver allra mest målet är egentligen något annat.

För givetvis säger det något om arbetsmarknadens och ekonomins funktionssätt i Sverige att jämföra vår arbetslöshet med andra länders. En jämförelse kan alltså ge värdefull information.

Men ska vi verkligen jubla om det fungerar sämre i andra länder än det gör här?

Om arbetslösheten i Sverige skulle, säg, halveras, så skulle det vara en stor framgång. Om inget annat EU-land därutöver skulle ha lägre arbetslöshet samtidigt som vår sysselsättningsgrad också skulle vara hög, så hade det antagligen vittnat om att Sverige gör något bra som övriga EU-länder inte gör. Och det kan en regering med viss rätta plocka poäng för. Men är arbetslöshet en tävling? Tillför det ett extra värde att vara bäst? Hur mycket ledsnare skulle vi vara om ett par andra länder hade lägre arbetslöshet än Sverige, om vår låg på runt fyra procent?

Hur rimmar egentligen ett mål som premierar att våra grannar har det sämre än oss, med solidaritet över nationsgränser? Hur glad ska arbetarrörelsen vara om arbetskraften i andra länder är svagare än den är i Sverige?

Är inte egentligen det viktiga att nå en situation vi tycker är bra snarare än bäst, med hög sysselsättningsgrad och låg arbetslöshet, och att önska alla andra länder detsamma?

Om bloggen

Agneta Berge är nationalekonom och tidigare utredare på LO. Hon skriver gärna om skatter, inkomstfördelning och det mesta som har med arbetsmarknaden att göra. I övrigt gillar hon systerskap och separatism.

Sök på Politism.se