Stäng
blog-header
november 20, 2014
Agneta Berge, bloggare
Foto: Henry Montgomery/TT

Lönesänkarna gör det allt för lätt för sig

Det märks att fokus på valrörelse har avlösts av förberedelser för avtalsrörelsen 2016. Konjunkturinstitutet (KI) presenterade sin Lönebildningsrapport för 2014 förra veckan. Den fokuserar på Sveriges lägstalöner och beskriver  dem som ett etableringshinder på arbetsmarknaden.

Som på en signal steg temperaturen i debatten.

Svenskt Näringsliv, som är arbetsgivarsidans centralorganisation, kommenterade att om vi på allvar ska få ned arbetslösheten kan vi inte fortsätta höja lägstalönerna i samma takt som tidigare. Arbetsgivarförbundet Almega menade att det är dags att facket inser sitt misstag, tar sitt ansvar och sänker de centralt bestämda lägstalönerna. Visita, också det en arbetsgivarorganisation, skrev att ”ingångslönerna” måste frysas. I Expressens program Bar & Politik hängde Företagarna på tåget. Och Expressens ledarsida passade på att plocka fram sin käpphäst om att nivån på lägstalönerna är en av de stora bovarna på arbetsmarknaden.

”Facket måste skärpa sig. Enda räddningen för arbetsmarknaden är att de lågavlönade avstår från löneökningar and then some!”

Men var verkligen slutsatsen av KI:s rapport så enkel?

Låt oss först reda ut begreppen. Ingångslön får alla. Ordet inbegriper en tankeram om att ”snabbt gå vidare till annan lön” och används ofta från arbetsgivarhåll för att ladda tanken kring lägstalön med just den bilden. Lägstalön, däremot, är den lägsta lön en viss person är garanterad. I Sverige relgeras de i kollektivavtal, som sluts mellan fack och arbetsgivare. Det är dem vi snackar om. Det är det korrekta och neutrala ordet.

För det är knappast ingångslönen för en managementkonsult eller revisor som Visita vill frysa. Utan lägstalönen för (framförallt) arbetare i privat tjänstesektor, så som (kvinnodominerade) detaljhandeln eller hotell- och restaurangbranschen.

Till att börja med kan vi också konstatera att Sverige har en hög sysselsättningsgrad internationellt sett och har haft så under en tid. Samtidigt har även våra lägstalöner varit relativt höga länge och många länder med lägre sysselsättningsgrad än Sverige har lägre lägstalöner.

Frågan är alltså inte så svart-vit som den att verka.

Så över till KI:s rapport. Den mesta forskningen på temat har studerat vilka effekter höjd lägstalön har på antalet sysselsatta på kort sikt. KI konstaterar att det inte råder enighet kring dessa effekter, även om något fler resultat visar negativ istället för positiv eller utebliven påverkan på sysselsättningen.

Däremot menar KI att forskningen är mer samstämmig kring att vilka som är sysselsatta kan förändras av höjd lägstalön. För personer vars faktiska eller förväntade produktivitet ligger just runt en lägstalön så ökar chansen att vara sysselsatt för de med högre produktivitet, medan den minskar för de med lägre produktivitet, när lägstalönen höjs. Även om effekten på antalet sysselsatta som sagt är mer osäker.

Samma slutsatser drar jag i min rapport ”Bör sänkt lägstalön ingå i en svensk sysselsättningsstrategi?” för LO:s projekt Full sysselsättning och solidarisk lönepolitik från juni i år.

KI menar vidare att effekten av höjd lägstalön potentiellt är mer negativ på längre sikt. Men de understryker att studierna som försöker mäta detta är för få för att några vettiga generella slutsatser ska kunna dras. Dessutom är samtliga studier gjorda på amerikansk data. Resultaten från sådana är av flera skäl svåra att generalisera till svensk arbetsmarknad, vilket KI själva argumenterar för. Bland annat för att lägstalöner sätts på helt olika vis i USA och i Sverige.

Dessutom har forskningen i huvudsak studerat effekten av höjd lägstalön. Huruvida effekten av en sänkning är den direkt spegelvända vet vi mindre om.

Sänkt lägstalön verkar alltså inte vara någon mirakelkur för att bota arbetslösheten och öka sysselsättningen — inte heller enligt KI.

Däremot pekar som sagt forskningsresultaten på att vissa grupper kan påverkas mer negativt än andra av en höjd lägstalön. Betyder det att vi borde sänka lägstalöner för att öka jobbchanser för just grupper som är faktiskt eller förväntat relativt mindre lågproduktiva, även om nettoeffekten på antalet som har jobb är osäker?

Det korta svaret är nej.

Det långa svaret är längre:

När en sammansättningseffekt av de sysselsatta uppmäts som gynnar relativt produktiva personer framför mindre produktiva, ska vi minnas att samtliga personer vi pratar om ligger på marginalen till lägstalönen; antingen precis över eller precis under den. Det vill säga: de vars jobbchanser minskar vid en lägstalönehöjning är grupper vars produktivitet redan är relativt hög och nog också enkel att höja, via exempelvis utbildning.

Att låta bli att höja lägstalöner, eller att till och med sänka dem, för att hjälpa grupper med riktigt små jobbchanser idag är däremot svårt. Det skulle innebära en sänkning av lägstalöner till en nivå långt under den som får anses vara acceptabel på svensk arbetsmarknad – och också under den nivå som tillåter människor att leva ett drägligt liv.

Alla kommer nämligen inte alltid att ha en produktivitet som motsvarar en anständig lön. Men alla — oavsett produktivitet — har rätt till ett anständigt liv.

Då är det skattebetalare som får gå in och skjuta till resurser för att lyfta människor över fattigdomsgränsen, istället för att arbetsgivare betalar en lön det går att leva på.

Och även om lönen skulle sänkas så lågt så kan vi ändå inte vara säkra på att dessa personer skulle få ett jobb. I en undersökning KI har gjort svarar var tredje arbetsgivare att priset på arbetskraft hindrar dem från att anställa lågutbildade unga — två av tre arbetsgivare svarar det inte.

Vid det här laget är det dessutom välkänt att den sänkta arbetsgivaravgiften för unga inte har varit särskilt effektiv. Eftersom logiken är analog mot att sänka lägstalöner (det vill säga: priset på arbetskraft blir lägre), ligger även det i fatet för argumentet att priset på arbetskraft är den starka restriktionen på sysselsättningen.

Förespråkare för en lönesänkning för ofta fram argumentet att sänkt lägstalön inte är så farligt eftersom man snabbt tar sig vidare till en högre lön. Det vill säga, tankeramen som har byggts in i ordet ”ingångslön”. Visitas debattartikel heter till och med ”Löneresa för alla!”, som om löneutvecklingen i sig vore viktigare än möjligheten att leva ett anständigt liv hela tiden.

Men KI konstaterar att lönerörligheten i Sverige är lägre än vi tidigare har trott. Tidigare mätningar har kollat hur många av de som är lägst avlönade ett visst år som är kvar i den gruppen ett eller flera år senare, men utan att ta hänsyn till varför en individ slutar vara lågavlönad. Det har bara antagits att den personen har klättrat i lönefördelningen.

Så behöver dock inte vara fallet. KI menar att personer också kan lämna gruppen för de lägst avlönade för att de har slutat arbeta eller för att företaget de jobbar för inte längre ingår i urvalet för statistiken.

Utan att ta hänsyn till detta bortfall ser det ut som att 36 procent av de lägst avlönade är det fortsatt på ett års sikt, och att 12 procent är det på fem års sikt — och att resten har klättrat uppåt i lönefördelningen. Men med korrigering för bortfallet visar det sig att hela två tredjedelar är kvar bland de lägst avlönade på ett års sikt och att 30 procent är kvar på fem års sikt.

I internationella studier är dessutom ett genomgående resultat att kvinnor uppvisar större sannolikhet att stanna kvar med låg lön än vad män gör.

Lägstalöner kan även påverka produktiviteten. KI skriver att höga lägstalöner kan motivera individer att utbilda sig för att på så sätt höja sin produktivitet. På längre sikt menar KI dessutom att en sänkning av lägstalöner kan få arbetsgivare att anpassa sina produktionsmetoder efter en sådan lönestruktur. I klarspråk betyder det framväxten av en mindre effektiv produktion, något som rimligen inte stärker Sverige.

Att KI konstaterar att det finns ett stelt svenskt lönegolv är varken en nyhet eller en skräll. Vi har vetat detta ett tag – och det är helt i linje med hur lönebildningen i Sverige går till, med avtalsreglerade lägstalöner som sätter just kollektiva lönegolv.

Att sådana lönegolv kan utgöra ett etableringshinder på arbetsmarknaden för grupper med förväntat eller faktiskt relativt låg produktivitet är inte heller något nytt.

Men att rusa ut och ropa ”sänk lönerna” är att göra det enkelt för sig. ”Sänkta trösklar” är varken det enda alternativet eller med nödvändighet det mest effektiva, som genomgången ovan visar.

Om problemet är en tröskel kan vi också hjälpa människor att ta sig över den genom olika insatser som ökar deras produktivitet, istället för att sänka den. För de som har riktigt små jobbchanser idag är rimligen riktade stärkande insatser dessutom mer effektiva än vad generella åtgärder som sänkt lägstalön är, som därutöver alltså riskerar att fattiggöra arbetande människor (kvinnor).

Forskningen kring lägstalöner kan gärna fortsätta handla om sysselsättning; det finns frågor kvar att besvara. Men arbetslöshet och sysselsättning ska inte vara en fråga om lägstalöner. För att ha chans att väsentligt sänka arbetslösheten och höja sysselsättningen på ett sätt som dessutom ligger i linje med ett jämlikt och starkt samhälle bör strategin för Sverige inbegripa en rad åtgärder som stärker arbetskraften och ökar efterfrågan på den.

Sänkt lägstalön är inte en av dem.

Om bloggen

Agneta Berge är nationalekonom och tidigare utredare på LO. Hon skriver gärna om skatter, inkomstfördelning och det mesta som har med arbetsmarknaden att göra. I övrigt gillar hon systerskap och separatism.

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se