Stäng
blog-header
augusti 30, 2015
Agneta Berge, bloggare
Foto: Pontus Lundahl/TT

Little Jinder bröt hatets förlamning

När artisten Little Jinder avslutade sin sommarturné på Trädgården i Stockholm i torsdags var luften ljummen trots att det nyss hade regnat, så där som den kan vara på sommaren. Hennes körsångare Apollo ropade ”Fuck rasism, fuck sexism, fuck HBTQ-fobi, och ett stort jävla Fuck You SD” och publikhavets långfingrar stod högt i luften.

Det var precis vad jag behövde.

I somras hade jag en månadslång paus från alla mediaflöden. Att lägga tankarna på blåbär, tång och öl och inget annat i fyra veckor var välbehövligt. Men till slut var dagen kommen när jag skulle bana min väg in i skitstormen igen.

Det var måndagen den 3 augusti. Motsträvigt loggade jag in på twitter.

Sämre tajming kunde jag knappast ha haft. Samma morgon hade Sverigedemokraternas rasistiska propaganda klistrats upp på Östermalmtorgs tunnelbanestation i Stockholm.

Jag står inte högst på listan över folk Sverigedemokraterna vill göra sig av med. Jag kvalar nog inte ens in på topp fem. Ändå kändes det fysiskt.

Sverigedemokraterna, deras påhejare och deras läskiga jävla svans förpestar min tillvaro och sliter itu mitt samhälle. De sätter skräck i min kropp och jag står inte ut med tanken på att de sätter så mycket mer skräck i så många andras.

Mörkret jag haft privilegiet att kunna försöka glömma i en månad var tillbaka och utrymmet omkring mig krympte direkt. Kontrasten mot sommarlivet var förlamande.

Jag kan nästan skämmas över det för jag är ju inte rasismens främsta måltavla, men jag försattes som i koma av att borgerliga opinionsbildare har kantrat en efter en. Av att hatet och hetsen piskas upp i brygga på nätet. Av att det har tagit sig förbi de digitala trösklarna och ut på gatorna. Av att människor attackerar asylboenden och med våld ger sig på EU-migranter.

Slutet av 2013 och den första halvan av 2014 var en motståndets tid. Minns ni?

Timbuktu höll ett tal i riksdagen med sitt pass i sin hand. Många tusen människor samlades på Kärrtorps IP i södra Stockholm i en antinazistisk demonstration. Över hela landet slöt folk upp efter nazistattacken på internationella kvinnodagen mot Showan Shattak i Malmö. Över hela landet vände folk sina ryggar mot Sverigedemokraterna. Kyrkklockor ringde över Jönköpings gator när nazister intog dem på första maj. Det var brevbärare, vårdpersonal, brandmän och lärare mot rasism.

Med våra röster, yrkesroller, brevlådor och kroppar ställde vi oss i vägen för rasismens frammarsch i vårt samhälle. De jävlarna fick inte ta oss.

Efter den mörka sommaren 2015 expanderar åter Jimmie Åkessons terrorvälde. Att han i sitt sommartal i Sölvesborg på lördagen pratade om att skapa trygghet i Sverige är ett ändlöst hyckleri. Det är ju hans gäng som gör folk livrädda.

Hat kan snabbt förgifta ett samhällsklimat, skrev Peter Wolodarski i Dagens Nyheter förra helgen. Men som Fredrik Virtanen slog fast på Aftonbladets ledarsida igår får vi inte låta de jävlarna ta oss heller denna gång. Antirasistisk aktion i sig kommer inte att fixa barnfattigdomen, förbättra matchningen på arbetsmarknaden eller få fart på inflationen, som Aftonbladets Karin Petterson skrev i veckan, men antirasismen är bränslet för att orka.

Den är solidariteten med varandra, styrkan i att vara flest och kompromisslösheten med människors värde.

Motståndets tid måste vara även nu.

För det var först när folk samlades på Norrmalmstorg i Stockholm i protest mot att SL sprider rasism, rev ner SD-affischerna från Östermalmtorgs tunnelbanestation och med kritor skrev antirasistiska budskap på Stockholms gator som rummet runt mig vidgades igen.

Det är i texter som Wolodarskis, Virtanens och Petterssons jag hämtar tillförsikt.

Och det var när jag stod där med mina långfingrar högt i luften bland alla andras på Little Jinders spelning på Trädgården i torsdags som förlamningen gav vika.

På ett sätt var det en pyttegrej. Jag pekade fuckyou med andra som pekade fuckyou till organiserade rasister.

Men att manifestera med min egen kropp var det som krävdes för att jag skulle minnas att om de som vågar inte talar nu, så möter de rädda bara tystnad.

Om bloggen

Agneta Berge är nationalekonom och tidigare utredare på LO. Hon skriver gärna om skatter, inkomstfördelning och det mesta som har med arbetsmarknaden att göra. I övrigt gillar hon systerskap och separatism.

Sök på Politism.se