Stäng
blog-header
maj 26, 2015
Agneta Berge, bloggare
Foto: Lefteris Pitarakis/TT

Klyftorna sliter Storbritannien itu

Det är tidig morgon i centrala London. Luften är iskall och på en mur sitter några män. De hoppas att någon ska komma förbi och erbjuda dem ett dagsverke på ett bygge.

Inte för att det är så de vill att det ska vara. Utan för att det är alternativet de har.

”Vi har inga rättigheter alls”, säger de, ”vi tar vad vi får för vi har inget annat.”

Det låter som 1910-talets Storbritannien. Men det är en scen från 2010-talet.

I dokumentären ”De superrika” (del 2 av 2) som visades i SVT i söndags skildrar Jacques Peretti ett land som har präglats — och plågats — av växande ekonomiska skillnader de senaste 40 åren. Några få britter lever i de rårikas egna universum medan stora grupper förlorar allt mer trygghet i sin tillvaro.

Vi får träffa Louis Kasatkin som försöker hitta heltidsarbete. Men det lilla jobb han får är nolltimmeskontrakt utan garanterad inkomst. Nu arbetar han för ett bemanningsföretag. Om morgnarna får han ett sms där det står ”Vi bekräftar att du ska jobba ikväll” eller ”Vi vill meddela att på grund av arbetsbrist är ditt skift inställt”.

Jag kommer på mig själv med att tänka ”är det inte värre än så? här i Sverige får ju folk sms på morgonen med en möjlighet om att jobba några timmar den dagen. de har 15 sekunder på sig att svara, sen går turen till någon annan. det är ju värre. väl?”.

Hjälp.

Hjälp min hjärna är förgiftad och hjälp vad fan har vi gjort med svensk arbetsmarknad när de med sämst villkor i Storbritannien verkar ha det bättre.

Och sedan introduceras ett nytt ord till mitt vokabulär: mikrojobb.

Mikrojobb.

MIKROJOBB.

Det är inget hittepå. Inget fyndigt ord för att beskriva arbeten med usla villkor. Utan en väl utvecklad marknad.

På nätet finns en uppsjö sidor där arbetslösa kan söka mikrojobb. Någon som vill få en uppgift gjord — allt från grafisk designjobb eller skriva texter, till ta hand om ens hund, fixa ens tvätt, springa något ärende eller gilla ens Facebooksida (!) — kan annonsera på mikrojobbsajter som ”Online Microjobs” eller ”People Per Hour”.

People per hour.

Och där finns ”en armé” av hungriga arbetssökande, som sajterna skriver. Grundaren av ”People Per Hour” säger att traditionella anställningar har gjort folk lata. Med stabil inkomst och pension behöver de inte kämpa för något. Människor i ”livstidsanställningar”, som han kallar det, mår eländigt.

Kanske passar denna extrema otrygghet vissa. En inte helt vild gissning är dock att mikrojobb inte är en drömtillvaro för många. De innebär ofta låga löner och oförutsägbar inkomst. Inga socialförsäkringar som pension eller sjukförsäkring ingår. Inga anställningskontrakt. Ingen makt. Ingen trygghet.

Men där finns de nu. Mikrojobben.

I andra änden av skalan är livet ett annat. År 1994 fick chefen för det nyligen privatiserade British Gas mer än en fördubbling av sin lön över en natt, till 475 000 pund om året. Storbritannien upprördes. Regeringen behövde agera. Så man tillsatte en kommitté för att se över chefslönerna.

Av elva ledamöter i kommittén var åtta ordföranden eller vd:ar. Högsta hönset för Marks & Spencer, Sir Richard Greenbury, ledde arbetet. I dokumentären säger han att ”ingen tjänade mer än 500 000, 600 000, 700 000 pund om året — jag tror inte att någon kunde beskriva oss som partiska”.

Kommitténs lösning på problemet med de höga chefslönerna? Att knyta deras bonusar till aktiekursen för företaget de ledde.

På femton år fyrdubblades löner och ersättningar för de högsta cheferna. De ”tappade alla proportioner”, för att använda Greensburys egna ord.

I den senaste ekonomiska krisen la den brittiska staten 375 miljarder pund på att stödja banksystemet, enligt dokumentären. Det är 24 000 pund per brittiskt hushåll. Pengarna gödde en boom för de med finansiella tillgångar — vilket framförallt var de redan allra rikaste.

Idag tjänar den rikaste tusendelen av Storbritanniens befolkning nära fem procent av nationalinkomsten. Det är tre gånger så mycket som för 40 år sedan.

”Det är tack vare finanskrisen som marknaden går så väl”, säger Simon Kidston, försäljare av veteranbilar med en prislapp på 1,9 miljoner pund styck.

Resten av samhället har — som Jacques Peretti säger i sin dokumentär — blivit en affärsmöjlighet. För ett litet fåtal.

Det är lågpriskedjor, spelföretag och bolag där människor kan ta ett lån fram till löningsdagen för att få det att gå ”ihop”. Deras lönsamhet växer allteftersom medelklassen krymper.

Chris Parry, före detta strateg på det brittiska försvarsdepartementet, säger i dokumentären att han bara väntar på sociala brytningar. På att folk ska förkasta marknaden och agera utanför de demokratiska institutionerna.

Klyftorna håller på att slita Storbritannien itu. Och på Londons murar sitter män i väntan på ett dagsverke.

Om bloggen

Agneta Berge är nationalekonom och tidigare utredare på LO. Hon skriver gärna om skatter, inkomstfördelning och det mesta som har med arbetsmarknaden att göra. I övrigt gillar hon systerskap och separatism.

Sök på Politism.se