Stäng
blog-header
augusti 23, 2013
Agneta Berge, bloggare
Foto: Christine Olsson/Scanpix

Jobbskatteavdrag – osmart lösning på problem vi inte har?

Till en årlig direkt kostnad på runt 70 miljarder kronor gör de fyra jobbskatteavdragen det mer lönsamt att arbeta. Åtminstone ur ett plånboksperspektiv.

Att på detta sätt stärka våra ekonomiska drivkrafter att arbeta är enligt regeringen deras enskilt viktigaste reform för att öka sysselsättningen. Det är kärnan i den så kallade arbetslinjen.

Prislappen kan jämföras med att Konjunkturinstitutet bedömer att skatterna behöver höjas med minst 72 miljarder kronor de närmaste åren, om vi, parallellt med överskottsmålet, ska ha den högst rimliga ambitionen att inte minska varken personaltätheten inom vård, skola och omsorg, eller det reala värdet på sådant som arbetslöshetsersättning och barnbidrag.

Att ett femte jobbskatteavdrag nu verkar vara på väg (M, C, KD), till en årlig direkt kostnad på ytterligare cirka 12 miljarder kronor, bygger rimligen på att regeringspartierna anser att sysselsättningsökningen från de genomförda jobbskatteavdragen har varit så pass god att den motiverar att reformen utökas. Men sanningen är att de inte vet.

Jobbskatteavdragen infördes nämligen för alla, överallt, samtidigt. Deras effekter på sysselsättningen är därför tyvärr mycket svåra att mäta på ett trovärdigt sätt, vilket forskare som har försökt, har konstaterat.

Internationella utvärderingar av jobbskatteavdrag har gjorts framförallt i USA och Storbritannien. Men resultaten från dessa studier är svåra att överföra på Sverige av framförallt två anledningar. Dels har de jobbskatteavdragen varit utformade på andra sätt än de svenska, bland annat genom att endast omfatta specifika grupper, istället för alla som jobbar. Dels skiljer sig samhällssystemen och arbetsmarknadsmodellerna mycket åt mellan USA och Storbritannien å den ena sidan, och Sverige å den andra.

Jämför vi dessutom 2006 (sista året innan jobbskatteavdragen infördes) med 2012, så var sysselsättningsgraden i Sverige i princip oförändrad och arbetslösheten hade ökat något. Även om vi inte vet hur det hade sett ut om vi inte genomfört jobbskatteavdragen, kan det antyda att reformen inte har varit någon mirakelkur.

När Konjunkturinstitutet, Finansdepartementet med flera talar om jobbskatteavdragens goda sysselsättningseffekt hänvisar de istället ofta till beräkningar från en så kallad mikrosimuleringsmodell, som bygger på ungefär följande resonemang:

Att jobbskatteavdrag gör det mer lönsamt att jobba, ur ett plånboksperspektiv, antas i teorin leda till att fler väljer att bli en del av arbetskraften; till att de som finns i arbetskraften väljer att söka jobb mer intensivt; samt till att de som arbetar och söker arbete temporärt dämpar sina krav på ökade löner.

Ett mer intensivt jobbsökande antas i sig leda till ökad sysselsättning, och dessa tre effekter på utbudet av arbetskraft antas i nästa led också var och en för sig bidra till att arbetsgivare vill anställa fler, och alltså påverka efterfrågan på arbetskraft. Dessutom, om privat konsumtion ökar till följd av att de som jobbar får mer pengar i plånboken, så kan även detta stimulera efterfrågan på arbetskraft. Och så kan sysselsättningen öka.

Enligt Lars Calmfors, professor i internationell ekonomi, är de dämpade kraven på löneökningar teorins viktigaste mekanism i att förklara hur jobbskatteavdrag skapar fler jobb. Men tar verkligen modellen tillräcklig hänsyn till att stora delar av lönebildningen i Sverige sköts kollektivt i förhandlingar mellan fackförbund och arbetsgivarorganisationer, och att många kollektivavtal reglerar den lägsta tillåtna lönen? Nja.

Dessutom bygger själva mikrosimuleringsmodellen i sig på att alla har fullständig information om jobbskatteavdragen, vilket troligtvis inte är ett rimligt antagande, och på att arbetslösheten är låg, vilket den inte är.

Men låt oss ändå utgå från att såväl teori som modell håller.

Då blir nästa relevanta fråga: fångar teorin på vilken modellen bygger verkligen arbetsmarknadens centrala problem?

Alltså: är det rimligt att regeringens huvudsakliga strategi för att få fler i arbete bygger på tron om att vi är utanför arbetskraften eller arbetslösa, för att det i dagens Sverige inte lönar sig tillräckligt mycket – i strikt monetära termer – att jobba?

Jag är tveksam.

Bland annat för att jag tror att ett jobb lönar sig för oss i många fler termer än just de strikt monetära. Jobb kan vara att göra något meningsfullt, att finnas i ett socialt sammanhang, att få använda och skaffa sig nya kunskaper och färdigheter, att få tillgång till bättre socialförsäkringar, och så vidare.

Att det faktum att människor står utanför arbetskraften eller är arbetslösa i huvudsak skulle bero på dem själva, på att de väljer detta för att det inte lönar sig att jobba – även om vi talar i fler termer än de strikt monetära – tror jag helt enkelt inte är en verklighetsbeskrivning som håller.

Vidare är det till och med möjligt att vissa som redan jobbar väljer att jobba mindre, istället för mer, om alla som jobbar får mer pengar i plånboken för samma arbetsinsats, eftersom de då får ut lika mycket pengar som innan reformen, men också har mer fritid.

Istället tror jag att förklaringar till vår arbetslöshet står att finna i sådant som för liten omfattning på investeringar och därmed svag utveckling av nya jobb, i försämrat svenskt utbildningsväsen, eller i bristande matchning mellan arbetssökande och de många arbetstillfällen som finns.

Vi skulle även antagligen  kunna öka sysselsättningen genom att bygga ut barn- och äldreomsorg, för att minska antalet deltidstjänster. Även förebyggande insatser som gott arbetsmiljöarbete och ökad bemanning (till exempel inom sjukvården), som skulle kunna minska arbetsrelaterade sjukskrivningar, framstår i sammanhanget som viktiga.

Men låt oss ändå utgå från att för svaga ekonomiska drivkrafter är vårt huvudsakliga sysselsättningsproblem. Är jobbskatteavdragen då en smart lösning?

Återigen är jag tveksam. För precis som med de sänkta arbetsgivaravgifterna för unga, är jobbskatteavdragen inte träffsäkra i sin konstruktion. Alla som redan jobbar får ju nämligen del av dem, till och med de som redan jobbar heltid och alltså inte bör ställa mer arbetskraft till arbetsmarknadens förfogande.

Det är rentutav så att jobbskatteavdragens effekt på höginkomsttagares arbetsutbud bedöms vara negligerbart i de beräkningar som Finansdepartementet lutar sig mot. Likväl ger jobbskatteavdragen även dessa höginkomsttagare mer pengar i plånboken.

Därtill är jobbskatteavdragens självfinansieringsgrad, det vill säga hur stor del av kostnaden för reformen vi kan räkna med att få tillbaka på ökade skatteintäkter till följd av att fler jobbar, relativt låg. Det betyder att nettokostnaden för reformen är hög och att statens plånbok bara krymper.

Alltså: istället för att jobbskatteavdragen till exempel är riktade mot grupper där vi har skäl att tro att de kan få särskilt god effekt, eller istället för att använda dessa pengar för direkta investeringar och efterfrågestimulanser, så får vi ett mer komplicerat skattesystem, osäkra sysselsättningseffekter och tjockare plånböcker för alla som redan jobbar.

Till en för skattebetalarna årlig prislapp i mångmiljardklassen.

Och till ett för de arbetslösa kanske ännu högre pris.

Om bloggen

Agneta Berge är nationalekonom och tidigare utredare på LO. Hon skriver gärna om skatter, inkomstfördelning och det mesta som har med arbetsmarknaden att göra. I övrigt gillar hon systerskap och separatism.

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se