Stäng
blog-header
februari 22, 2014
Agneta Berge, bloggare
Foto: Peter Wallberg / TT

Jo, Magdalena Andersson, vi bör indexera

Magdalena Andersson, Socialdemokraternas ekonomisk-politiska talesperson, vill höja taket i a-kassan. I en intervju i veckans Fokus får hon frågan om taket också kommer att indexeras, om Socialdemokraterna får bestämma.

Svaret är nej.

Och det är ett nedslående besked från S.

Arbetslöshetsförsäkringen är hur vi gemensamt försäkrar oss mot risken för bortfall av inkomst vid arbetslöshet. Ersättningen vi får när vi är arbetslösa relateras därför till den inkomst vi har haft innan. Närmare bestämt ska vi få 80 procent av vår tidigare inkomst i arbetslöshetsersättning.

Men bara en av tio som har arbetat heltid, får ut 80 procent av sin tidigare inkomst vid arbetslöshet. År 2002 fick tre av fyra som hade arbetat deltid ut 80 procent av sin tidigare inkomst, vid arbetslöshet. Denna dramatiska försämring av a-kassan syns tydligt i diagrammet nedan (och då har vi inte ens gått in på hur många som inte kvalificerar till a-kassan idag).

Diagram 1. Andelen som fått 80 procent av tidigare inkomst och andelen underförsäkrade (som fått mindre än 80 procent av tidigare inkomst), år 1998-2013*

kompensationsgrad a-kassa

Källa: Arbetslöshetskassornas Samorganisation (2013)
*Från 2007 visas andelen som arbetade heltid som var underförsäkrade respektive fick 80 procent

Principen om inkomstbortfall bygger på att vi tror att det är smart om människor inte behöver ställa om sina liv för mycket under en tid av arbetslöshet. Det kan exempelvis vara en poäng att människor har råd att bo kvar i sina hem, och istället för att ägna sig åt att överleva dagen kan ägna sig åt att skaffa sig nya kunskaper och söka jobb.

Det är även genom inkomstbortfallsprincipen, som vi kan göra en gemensam försäkring relevant för de allra flesta. Om alla fick ut samma belopp i ersättning vid arbetslöshet, skulle det beloppet antagligen vara ganska lågt. Och då skulle det inte vara så intressant att vara med i den gemensamma försäkringen för medel- och höginkomsttagare.

Men det är viktigt att de är med, så att vi ”poolar” allas risker för arbetslöshet. Risken för arbetslöshet bärs nämligen inte jämnt av alla i arbetskraften, utan några bär på mer av risken än andra. Men om bara de med hög risk för arbetslöshet är med i arbetslöshetsförsäkringen, skulle premien för att vara med riskera att bli så hög, eller försäkringen så dålig, att dessa människor (som ofta är låginkomsttagare) inte skulle ha råd att vara med, eller inte få ut nödvändigt skydd av försäkringen.

Och då har vi problem. För då står människor utan skyddsnät vid arbetslöshet. Då riskerar arbetslöshet att leda till fattigdom och utslagning. Då riskerar vi att skapa protektionism. Människor får svårare att ställa om till nya jobb, och blir därför rädda för omställning, rädda för förnyelse inom ekonomin eller produktionen. Då riskerar ekonomin att stagnera. Och detta – ökad fattigdom och trögare ekonomi – är något som drabbar alla i ett samhälle.

En gemensam arbetslöshetsförsäkring, där ersättningen vid arbetslöshet bygger på principen om inkomstbortfall och där allas risker för arbetslöshet poolas, fyller flera viktiga funktioner, av såväl social som ekonomisk karaktär. Och även för de med låg risk för arbetslöshet är alltså en gemensam arbetslöshetsförsäkring smart. Dessutom är det moraliskt rimligt att alla tar ansvar för att vissa bär vår nödvändiga omställning mer än andra.

Men idag är inkomstbortfallsprincipen urholkad, och det beror på att det finns ett tak för hur mycket av den tidigare inkomsten vi ska få 80 procent av. Idag ligger det taket på 18 700 kronor i månaden. Och där har det legat sedan 2002.

Det vill säga, oavsett om du tjänar 19 000 kronor, 31 000 kronor eller 66 000 kronor i månaden så får du 80 procent av max 18 700 kronor i arbetslöshetsersättning.

Detta har öppnat upp för andra lösningar. Många fackförbund erbjuder exempelvis ett utökat inkomstskydd genom medlemskapet. Men fackförbund som organiserar människor i branscher med hög arbetslöshetsrisk har inte råd med detta. Vi tappar den funktion som poolning av våra risker för arbetslöshet fyller.

Att höja taket i a-kassan är ett politiskt beslut och det är både röda och blåa regeringar som har valt att inte höja det sedan 2002. Alliansregeringen vill fortfarande inte höja taket, men det vill nu Socialdemokraterna. Och det är ett måste.

Men det räcker inte. För sedan måste taket fortsätta höjas.

För att undvika en ny period av över tio års urholkning av a-kassan bör därför taket indexeras. Det betyder att nivån på taket justeras automatiskt varje år, i takt med exempelvis prisökningarna i samhället.

Men det finns ett motstånd från politikernas håll mot att indexera nivån på taket i a-kassan. För genom att låta taket stå nominellt stilla, genom politisk ”icke-aktion”, stramas utbetalningarna till arbetslösa åt i reala termer. Lite mer för varje år. Det är nedskärningar i smyg, som ger politiker pengar att använda till annat – pengar som ingår i vad som brukar kallas ”reformutrymme”.

Men det sker alltså på bekostnad av det offentliga åtagandet för arbetslösheten, och ofta utan att väljarna förstår. Det är varken smart eller ansvarsfullt.

Detta har samtliga övriga nordiska länder fattat. De indexerar ersättningsnivån i sin a-kassa på ett eller annat sätt.

Men Magdalena Andersson säger blankt nej.

Om bloggen

Agneta Berge är nationalekonom och tidigare utredare på LO. Hon skriver gärna om skatter, inkomstfördelning och det mesta som har med arbetsmarknaden att göra. I övrigt gillar hon systerskap och separatism.

Sök på Politism.se