Stäng
blog-header
april 16, 2014
Agneta Berge, bloggare
Foto: Pontus Lundahl/TT

Heltidsarbete är inte en fråga om fiskbensparkett

”Det riktiga problemet är vår syn på tid och pengar. Hur föräldrar prioriterar att lägga fiskbensparkett, köpa råsaftscentrifuger och andra konsumtions-skitdrömmar som förpestar planeten, framför fritid att umgås med sina barn. (…) Det är dags att lyfta blicken och sluta prata om självvalt deltidsarbete som en kvinnofälla. I stället borde vi prata om heltidsarbete som det det är: en familjefälla.”

Så skrev Ida Therén på Aftonbladets kultursida förra veckan.

Det är mycket riktigt för svårt att kombinera familjebildning och heltidsarbete idag. Men att beskriva heltidsarbete som en familjefälla och som en syn på tid och pengar, är att bortse från frågans maktdimension. Det fråntar såväl samhället som männen (i heteronormativa familjebildningar) både ansvar och möjligheter, till att bidra till kvinnors arbetsutbud.

Allt för många hindras från att jobba heltid, på grund av bristande tillgång till gemensam omsorg av barn (eller vuxna anhöriga). Det är en vanlig anledning till att jobba deltid bland i huvudsak tjänstemannakvinnor, som diagrammet nedan visar.

Arbetar deltid på grund av omsorg om barn och vuxna anhöriga, andel (%) av deltidsarbetande

Arbetar deltid på grund av omsorg om barn och vuxna anhöriga, andel av antalet deltidsarbetande

Källa: SCB/AKU 2013, hämtad ur  Sveriges Jämställdhetsbarometer 2014

Även om både arbetarkvinnor och tjänstemannamän jobbar heltid i lägre utsträckning efter en föräldraledighet än före, så sker det stora tappet i arbetstid vid familjebildning hos tjänstemannakvinnor. Nära 90 procent jobbar heltid innan de går på föräldraledighet, mot nära 60 efter en föräldraledighet (som diagrammet nedan visar).

Heltidsarbetande före och efter föräldraledighet, andel (%)

Heltidsarbetande före och efter föräldraledighet

Källa: SCB/AKU 2012, hämtad ur  Sveriges Jämställdhetsbarometer 2014

Visst är det möjligt att tid med barnen kommer i kläm ibland när föräldrar vill arbeta heltid — men vad som är säkert är att (framförallt) tjänstemannakvinnans arbetslivsanknytning kommer i kläm i samband med familjebildning. Och att det beror på att varken samhället eller männen i familjebildningen tar sitt fulla ansvar (och sina fulla möjligheter!).

I slutändan är det en fråga om kvinnors makt över både sitt arbetsliv och sitt privatliv.

Som Therén skriver, har också en del kvinnor själva valt att arbeta deltid. Men de är relativt få — och det är i stort sett lika vanligt bland män som bland kvinnor att välja att arbeta deltid. Det är inte här kvinnors höga deltidstal skapas och kanske inte heller något vi nödvändigtvis ser som ett problem. Även om det visserligen finns anledning att undra vad som ligger bakom ett sådant val, måste jag säga att Theréns uppmaning om att sluta prata om kvinnors självvalda deltidsarbete som ett problem, känns som något av ett slag i luften.

Måhända har Therén blandat ihop självvalt deltidsarbete med deltidsarbete som beror på omsorg av barn (och vuxna anhöriga)? Det är i sådana fall felaktig och missvisande, eftersom deltidsarbetet i det senare fallet beror på brist på makt och på brister i samhällsbygget — på att vi inte stöttar kvinnors arbetsutbud tillräckligt väl.

Däremot är Theréns konsumtionskritik berättigad. Men att ställa upp frågan om heltid som ett val mellan konsumtion och tid med ens barn är för enkelspårigt. Människor jobbar heltid också för att de trivs med sina jobb. För att det är en social tillvaro, där de får tillföra något och utvecklas. Det är inte enbart ökad konsumtionspotential som är drivkraften, även om det kan spela roll. Och det måste göras klart: en förälder är inte på något vis en dålig förälder för att hen vill jobba heltid.

Dessutom är det problematiskt att lägga skulden för överkonsumtionen, och därmed ansvaret för att göra något åt den, på den enskilda personen. Överkonsumtionen är komplex och en kultur. Visst, den enskilda kan påverka, och särskilt kan enskilda trendsättare spela roll. Men det går inte heller att blunda för att exempelvis ökade ojämlikheter verkar dra sitt strå till överkonsumtionsstacken, varför kollektiva åtgärder behövs.

Slutligen: vems syn på tid och pengar är det Therén egentligen pratar om — som hon beskriver som ”vår?

Ja, knappast är det arbetarkvinnans. Att ställa upp frågan om heltid som ett val mellan tid och pengar är enkelspårigt, och missar att frågan om heltid i mångt är en fråga om makt för arbetarkvinnor (och för tjänstemannakvinnor!). Eller snarare om bristen på makt.

Inte ens varannan arbetarkvinna jobbar heltid, och den vanligaste anledningen är att arbetsgivare inte ger henne möjligheten. Och har hon möjligheten att jobba heltid, begränsar bristande tillgång till barn- och äldreomsorg henne. Eller så orkar inte hennes kropp. Och några har valt det själva, men återigen är de relativt få.

Dessutom: att få och kunna jobba heltid handlar ofta om arbetarkvinnans möjlighet att gå runt — snarare än om att skaffa fiskbensparkett. Heltidsarbete är inte hennes familjefälla, utan kanske det som gör det möjligt för henne att försörja sin familj och som ger henne mer makt över sitt liv.

Om bloggen

Agneta Berge är nationalekonom och tidigare utredare på LO. Hon skriver gärna om skatter, inkomstfördelning och det mesta som har med arbetsmarknaden att göra. I övrigt gillar hon systerskap och separatism.

Sök på Politism.se