Stäng
blog-header
mars 12, 2015
Agneta Berge, bloggare
Foto: MAJA SUSLIN / TT

Hatradion i Rwanda och den bruna svansen

”Alla har svansar. Tyvärr. Jag önskar att så inte vore fallet. Jag kan inte stå här och förneka att det finns de som tror sig vara sverigedemokrater.”

Så sa Paula Bieler som sitter i Sverigedemokraternas partistyrelse i Aktuellt i måndags. Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg och hon debatterade SD:s ansvar för det hat som sprids via kanaler partiet har inflytande över, så som hatsajten Avpixlat.

Och vad Bieler gjorde var att erkänna existensen av Sverigedemokraternas svans.

Den är riktigt obehaglig. Ja, med människor som intensivt trakasserar och hotar meningsmotståndare till Sverigedemokraterna till den grad att folk flyr sina hem, lever med ständig rädsla eller till och med tystas, så är den också farlig.

Det är så man kväver en demokrati.

I slutet av förra året publicerade The Quarterly Journal of Economics en artikel som mäter effekten av hatisk propaganda på våld. Forskningen ingår i det fält som försöker förstå massmedias roll i samhället och i detta fall handlar det om hatradions roll i folkmordet i Rwanda under mitten av 1990-talet.

Hutuerna var folkgruppen som då styrde Rwanda. Regeringen kontrollerade radiostationen RTLM som kallas ”hatradion” på grund av propagandan den spred mot folkgruppen tutsier. Det var sådant som rapporter om illdåd tutsier skulle ha begått och anklagelser om att de var inblandade i en konspiration eller ville ha kontroll över hutuerna. Språket var avhumaniserande. Bland annat kallades tutsier för kackerlackor.

Budskapet var att tutsier var fienden – som behövde besegras. Slutligen deklarerade regeringen via hatradion att den inte tänkte skydda tutsier från attacker och att hutuer som attackerade inte skulle ställas inför rätta.

På bara några månader hade långt över en halv miljon tutsier avrättats. Endast en fjärdedel av folkgruppen överlevde. Det är en av de grymmaste historierna i vår nutid.

Tidigare kvalitativ forskning har pekat på att hatradion fungerade som en katalysator för våldet under folkmordet. Men inte förrän nu har någon gett sig på att sätta en siffra på den effekten.

David Yanagizawa-Drotts resultat indikerar att runt tio procent av allt deltagande i våld mot tutsier under folkmordet kan tillskrivas hatradion. En by med full radiotäckning hade 62-69 procent fler personer som ställdes inför rätta för våldsdåd efter folkmordet, jämfört med en by utan radiotäckning, enligt studien.

Det är en enorm effekt.

Om gruppen som ställdes inför rätta för våldsdåd inte är helt representativ finns dock möjliga mätfel i datan. Men även om effekten vore överskattad med, säg, 100 procent, så är motsvarande siffror på runt fem respektive 30 procent fortfarande ansenliga.

Nu handlar inte det här om att Sverige är på väg att bli 1990-talets Rwanda, även om vissa inslag i hatradions propaganda nog känns bekanta. Det är dessutom oklart i vilken grad de exakta effekterna Yanagizawa-Drott uppmäter kan generaliseras till andra situationer.

I stället handlar det här om att det nu finns övertygande kvantitativ evidens för att hetsande och hatisk propaganda via medier faktiskt kan fungera som en katalysator för våld.

När Anders Lindberg sa i Aktuellt i måndags att Sverigedemokraterna har ansvar för sin svans, kunde han antagligen inte ha mer rätt.

Om bloggen

Agneta Berge är nationalekonom och tidigare utredare på LO. Hon skriver gärna om skatter, inkomstfördelning och det mesta som har med arbetsmarknaden att göra. I övrigt gillar hon systerskap och separatism.

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se