Stäng
blog-header
september 4, 2013
Agneta Berge, bloggare
Foto: Christine Olsson/Scanpix

Fördelningen av vårt välstånd spelar roll

I måndags skrev Ivar Arpi en ledare för Svenska Dagbladet där han driver tesen att det är absolut och inte relativt välstånd som är viktigt för Sverige. Jag har en del att säga om Arpis tes, men innan vi går in på den ska vi bara först reda ut en sak för honom.

Arpi definierar relativ fattigdom som andelen av befolkningen som har mindre än 50 procent av medianinkomsten (den helt korrekta definitionen enligt OECD avser dock disponibel medianinkomst justerad för hushållsstorlek, men Arpi får nästan rätt). Och sedan skriver han att 1) ”den relativa fattigdomen är nästan per definition evig” och att 2) ”ett samhälle där ingen tjänar mer än någon annan är ett samhälle utan relativ fattigdom”.

Givet att vi håller oss till Arpis definition av relativ fattigdom är detta helt enkelt inte korrekt. Ponera att de vars disponibla inkomst justerad för hushållsstorlek som underskrider 50 procent av medianvärdet, skulle få högre absolut välstånd och istället ligga på, säg, 75 procent av medianvärdet. Då skulle vi, allt annat lika, 1) inte ha någon relativ fattigdom, samtidigt som 2) människor skulle tjäna olika mycket.

Därtill har den relativa fattigdomen i Sverige ökat – enligt OECD snabbare än i något annat OECD-land.

Men oavsett (eller kanske också på grund av?) detta menar Arpi alltså i sin ledare att absolut välstånd, och inte relativ fattigdom, är det mått vi bör titta på för Sveriges räkning. Detta eftersom vårt genomsnittliga välstånd har ökat det senaste decenniet, vilket enligt Arpi ”har gynnat alla – både fattiga och rika”.

Huruvida ett genomsnittligt ökat välstånd har gynnat både fattiga och rika är dock känsligt för val av mätpunkt, som diagrammet nedan visar. Om vi pratar cirka tio år, som Arpi, så har även de fattigaste tio procenten (D1 i diagrammet nedan) av befolkningen fått det något bättre i absoluta termer. Men om vi istället jämför 2011 med 2007 så har de fattigaste tio procenten av befolkningen faktiskt fått det något sämre i absoluta termer.

Utveckling av disponibel inkomst justerad för hushållsstorlek 2001-2011 respektive 2007-2011. D1 står för decilgrupp 1, vilket är de tio fattigaste procenten av befolkningen, osv.

disponibel inkomst decilgrupper

Källa: SCB. Tack Peter Gerlach för siffrorna.

Men låt oss bortse från att Arpi trasslar till det där med relativ fattigdom och att valet av mätpunkt spelar roll. Den ståndpunkt Arpi i huvudsak framför är att så länge alla har fått det bättre i absoluta termer, så har det ingen betydelse om de flesta har fått det mycket bättre, medan de fattigaste bara har fått det lite bättre.

Problemet är bara att det faktiskt har betydelse.

Bland annat för att den ekonomiska sammanhållningen avspeglar människors förutsättningar att delta i samhället på någorlunda lika villkor, givet att vi är varelser som inte bara har fysiska behov, utan också kulturella och sociala sådana.

Men också för att inkomstskillnader verkar kunna motverka social mobilitet. Vår position i inkomstfördelningen påverkar alltså våra livschanser. Särskilt intressant i ljuset av detta är att Arpi menar att en fördelning av välstånd är rättvis när den sker på basis av ”arbete, utbildning och framåtanda”. En ojämlik inkomstfördelning verkar alltså kunna motverka möjligheterna till en, enligt Arpi, rättvis inkomstfördelning.

Dessutom verkar den ekonomiska sammanhållningen ha betydelse för samhällets sociala sammanhållning. Jong-Sung You (2005), Alberto Alesina & Eliana La Ferrara (2002) med många fler, har visat att en ojämlik inkomstfördelning starkt korrelerar med (och möjligtvis leder till, även om kausalitet som alltid är svårt att fastställa) lägre nivåer av social tillit. Alltså hur mycket vi litar på personer vi inte känner.

Jag skriver det nu, jag har skrivit det förr (exempelvis här, här och här), och något säger mig att jag lär få skriva det igen: fördelningen av vårt välstånd spelar roll.

Om bloggen

Agneta Berge är nationalekonom och tidigare utredare på LO. Hon skriver gärna om skatter, inkomstfördelning och det mesta som har med arbetsmarknaden att göra. I övrigt gillar hon systerskap och separatism.

Sök på Politism.se