Stäng
blog-header
maj 24, 2015
Agneta Berge, bloggare
Foto: Brennan Linsley/TT

Ett isberg i ekonomisk brytningstid

Ojämlikhet är ett val vi har gjort. Och det ligger i vår makt att kunna välja om.

Det skriver Joseph Stiglitz, innehavare av ekonomipriset till Alfred Nobels minne, i rapporten ”Rewriting the rules of the American economy” för amerikanska Roosevelt Institute.

Allt sedan den senaste ekonomiska krisen, Occupy Wall Street-rörelsen och förra årets storsäljare ”Kapitalet i det 21:a århundradet” av ekonomen Thomas Piketty, växer insikten om att inte bara utfallen utan också möjligheterna blir allt mer ojämlika.

Fler och fler talar om att det ekonomiska systemet är felriggat. Om att reglerna måste skrivas om.

Stiglitz menar att utvecklingen måste tacklas med fokus på både de allra rikaste och på de breda skikten i arbetar- och medelklassen. Dels tämja toppen, dels lyfta den breda botten.

Och det handlar om regler och makt.

Han beskriver det som ett isberg. I toppen finns allt det vi ser i vardagen. Låga löner, ännu lägre ersättningar för sjuka och arbetslösa, och en otrygg framtid. Precis under ytan ligger de lagar och den politik som strukturerar ekonomin och skapar ojämlikhet. Det handlar om system som drar in för lite resurser till det gemensamma och som uppmuntrar spekulation och kortsiktiga investeringar. Det handlar också system som inte stärker arbetskraften eller de unga i tillräcklig utsträckning. I botten av isberget ligger de starka globala krafter som formar fundamentet för våra ekonomier. Där ligger snabba teknologiska framsteg, globalisering och demografiska trender.

Precis som det är isbergets stora massa under ytan som får skepp att gå på grund, så är det massan av lagar och politik som kan få medel- och arbetarklassen på fall.

Stiglitz menar att istället för att fokusera enbart på att bota de synliga symtomen, eller för att ge upp inför de underliggande krafterna som formar våra ekonomier, så är det mitten av isberget som måste tacklas. Arbetslagar, finansiell reglering, handelsavtal, diskriminering, penningpolitik och beskattning.

När vi valde ojämlikhet var det med början på 1970-talet. Marknader avreglerades, skatter sänktes, sociala skyddsnät försvagades och statens roll beskars. Idén var att arbetskraften, investeringarna och marknadernas kreativitet skulle blomstra.

Men istället för effektiva marknader som håller nere priser, odlar innovation och ökar individers makt har vi fått marknadsmakt koncentrerad hos vissa företag, menar Stiglitz. Arbetskraften har försvagats, den finansiella sektorn gör allt mer annat än att bara allokera kapital effektivt i den produktiva ekonomin, ojämlikheten har bara växt och tillväxten verkar inte ha fått någon särskild boost.

För att lyfta botten pekar Stiglitz på teman som penningpolitik som prioriterar full sysselsättning, offentliga investeringar och satsning på infrastruktur. Centralt är också stärkt organisering och förhandling för arbetstagare, gemensam barnomsorg, tillgång till sjukvård och högre utbildning samt att lägstalönen ska gå att leva på. Inga självklarheter förvisso, särskilt inte i USA, men sådant som svenska öron börjar bli bekanta med.

För att tämja toppen är idéerna däremot inte lika mycket vardagsmat. Och därmed också särskilt intressanta.

Stiglitz menar att den koncentrerade marknadsmakten måste brytas. Det är bland annat därför han är kritisk till de stora internationella handelsavtal som nu förhandlas, som TTIP, eftersom det snarare verkar i motsatt riktning. Han argumenterar också för att banker inte ska ha staters gränslösa skydd. Med principen om att de är ”too big to fail” ges de ”perversa incitament” att ta onödiga risker, eftersom de inte behöver ta hänsyn till kostnaderna av att misslyckas, som han skriver. Han föreslår högre marginalskatter och att systemen för toppchefers löner görs om för att uppmuntra långsiktiga investeringar snarare än kvartalskapitalism.

Detta är bara ett axplock — i rapporten finns ännu mer att hämta. Visserligen är den skriven med hänsyn till USA:s förutsättningar — men här finns tankegods om hur den koncentrerade marknadsmakten kan brytas att ta även till den svenska debatten.

Med sin rapport för Roosevelt Institute sällar sig Joseph Stiglitz till en i raden av de som nu diskuterar ett ekonomiskt regimskifte. Nyligen gjorde Commission on Inclusive Prosperity och nationalekonomen Larry Summers detsamma i en rapport för Center for American Progress. IMF talar om behoven av att på flera håll i världen beskatta de högsta inkomsterna och förmögenheterna mer och ha ögat på inkomstskillnader som ett möjligt hinder för god ekonomisk tillväxt. Och i veckan kom den tredje i serien av OECD:s flaggskeppsrapporter om ojämlikhet, varav den första kom 2008 och den andra 2011. Med rapportnamnet ”In it together: Why less inequality benefits all” är det ingen tvekan om vilket håll OECD vill ta den industrialiserade världen.

Frågan har också letat sig utanför ekonomkåren. I sin kampanjfilm för att bli demokraternas presidentkandidat talar Hillary Clinton just om att systemet är riggat för att framförallt gynna de i toppen. Att det nu är dags att ändra på det så att alla andra kan få klara sig — och få ha medgång.

Kanske är vi faktiskt mitt i det ekonomiska regimskifte som Erik Sandberg diskuterar i dokumentären ”Den enda vägens politik”, som nyligen visades i Sveriges Television. Från att blint sjunga den avreglerade marknadens lov rör sig institutioner som IMF och OECD såväl som toppolitiker och framstående ekonomer mot att tala om marknadskrafternas begränsningar. Om att staten har en viktig roll att spela och att marknader behöver regleras för att kunna tjäna oss på bästa sätt.

Om ojämlikhet är ett val vi tidigare har gjort, som Stiglitz skriver, verkar det vara nu vi är på väg att välja om. Vi verkar vara mitt i en ekonomisk brytningstid.

 

Om bloggen

Agneta Berge är nationalekonom och tidigare utredare på LO. Hon skriver gärna om skatter, inkomstfördelning och det mesta som har med arbetsmarknaden att göra. I övrigt gillar hon systerskap och separatism.

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se