Stäng
blog-header
mars 29, 2015
Agneta Berge, bloggare
Foto: Jonas Ekströmer/TT

Det ska faktiskt löna sig att jobba, Kristersson

Varje arbetad timme måste löna sig bättre. Så nu är det dags att införa ”minijobb” — arbeten som med sina pyttelöner och undantag från avsättningar till pension och socialförsäkringar får vanliga låglönejobb att framstå som rena lyxen.

Det konstaterade moderaternas ekonomisk-politiska talesperson Ulf Kristersson i veckan.

Ekvationen ”vi gör så att arbete lönar sig sämre eftersom det ska löna sig bättre att jobba” är förstås svår att få ihop. Men det hindrar inte Kristersson från att inspireras av den modell för låglönejobb som Tyskland har praktiserat sedan drygt tio år tillbaka.

Idag har var femte sysselsatt tysk ett minijobb. De flesta på deltid och med otrygga kontrakt. Att majoriteten är kvinnor bör inte förvåna någon. Och samtidigt måste skattebetalarna öppna plånboken för att via transfereringssystemen försöka hålla dessa människor över vattenytan.

Det är så man institutionaliserar fattigdom bland folk som jobbar.

I Storbritannien och USA är detta ett utbrett problem. Belastningen på skattesystemet är tung men räcker ändå inte för att hålla arbetande personer över fattigdomsytan. Det har gått så långt att många är utelämnade till ”matbanker”, som samlar in och skänker mat till fattiga.

Folk har två eller tre jobb, men deras familj får äta sig mätt på andras nåder.

Det är oanständigt. Något har gått sönder i samhällskontraktet när så många inte överlever på sina jobb.

Kristersson sneglar nu mot de tyska minijobben eftersom han vill ”öppna upp för den brutala insikten” att hundratusentals personer är arbetslösa och sjuka, trots åtta år av alliansstyre.

Nu är ju vetskapen om den utbredda arbetslösheten och de många sjukskrivningarna gammal för den som kan, tja, googla. Men visst, det är utmärkt att även moderaterna nu vill se och prata om detta.

Lösningen med institutionaliserad fattigdom för folk som jobbar bygger på idén om att priset på arbetskraft är den starkaste restriktionen på sysselsättningen. Lättar vi bara på den kommer allt att lösa sig.

Och visst, löner och sociala avgifter är en kostnad för arbetsgivare. Men de är också de inkomster som ska efterfråga företagens varor och tjänster. Grova hugg i arbetskraftskostnaderna riskerar att komma tillbaka och bita arbetsgivarna i baken.

Samtidigt har vi svag utvecklingen av produktiviteten i Sverige nu. Välståndet har växt under de senaste åren, men inte per capita. Vi har alltså inte blivit rikare i genomsnitt.

Snarare än att fattiggöra de som arbetar, är Sverige i behov av produktiva investeringar i människor, forskning och utveckling.

Problemet med ha ”sänkta trösklar” som huvudsaklig strategi för att minska arbetslösheten är dessutom att de måste sänkas så oerhört lågt för att öka vissa gruppers chanser att få ett jobb. Och då är vi inte ens säkra på att det faktiskt kommer funka. För kanske är det bristen på rätt erfarenheter och kompetens som är det viktigaste skälet till att arbetsgivare inte anställer fler? Eller att efterfrågan på deras varor och tjänster är för låg, att hjulen i ekonomin snurrar för långsamt?

Och så var det ju det här med fattigdomen. Skulle moderaterna få som de vill och minijobb blir en del av svensk arbetsmarknad, så skulle skattebetalarna få kliva in där arbetsgivarna drar sig tillbaka. Transfereringssystem som håller folk över vattenytan under deras arbetsliv såväl som under deras ålderdom skulle antagligen behöva blåsas upp. Men det ligger knappast för moderaterna att föreslå något sådant — halva deras politiska gärning handlar ju om att skära i försäkringar och bidrag.

Då återstår bara att lämpa över ansvaret för sjukdom och arbetslöshet på den enskilda personen. Att göra fattigdom och utsatthet till ett eget ansvar och att från samhällets sida sluta bry sig om arbetstagares svaga positionen mot arbetsgivare. Samtidigt försvagar man marknadens kraft att slå ut mindre produktiva företag till förmån för mer lönsamma sådana.

Och mot något så osmart och oanständigt kan ju faktiskt inget ansvarstagande parti med rimlighet vilja gå.

Eller.. jaha.

Om bloggen

Agneta Berge är nationalekonom och tidigare utredare på LO. Hon skriver gärna om skatter, inkomstfördelning och det mesta som har med arbetsmarknaden att göra. I övrigt gillar hon systerskap och separatism.

Sök på Politism.se