Stäng
blog-header
augusti 11, 2014
Agneta Berge, bloggare
Foto: Peter Wallberg/TT

Det här är feminism utan socialism

I våras fick vi veta att Folkpartiet är sugna på att begränsa strejkrätten.

Igår påmindes vi om att de också vill sänka lägstalönerna.

Folkpartiet har uttryckt denna åsikt förut. Likaså har Centerpartiet. Ändå trodde jag det knappt när den folkpartistiska integrationsministern Erik Ullenhag sa det i gårdagens jobbdebatt mellan riksdagspartierna i Sveriges Television.

Sänka lönerna för dem som redan tjänar minst, som ett sätt att öka sysselsättningen.

Ordagrant debatterades så kallade ”ingångslöner”. Men när det gäller att öka sysselsättningen är det knappast lönerna för välavlönade akademiker som diskuteras, utan lönerna i den nedre änden av fördelningen. Och dessa är bundna av kollektivavtalade lägstalöner. Det är dem man i praktiken diskuterar när ”ingångslöner” är på tapeten.

Och det är dessa Folkpartiet vill sänka — trots att lönebildningen är en fråga för arbetsmarknadens parter: facken och arbetsgivarna.

Dessutom, om vi får tro forskningen har lägstalönen endast begränsad effekt på den totala sysselsättningen. Det råder inte heller konsensus kring om effekten är övervägande positiv, negativ eller kanske uteblir, trots att frågan har studerats i decennier.

Däremot tyder en del resultat på att lägstalönen kan ha olika effekt på olika gruppers sannolikhet att vara sysselsatt, på ett sätt som kan missgynna (förväntat eller faktiskt) mer lågproduktiva grupper.

Men precis som den sänkta arbetsgivaravgiften för unga bygger sänkt lägstalön på tanken om att priset på arbetskraft är den starkaste restriktionen på sysselsättningen. Dessutom är både ungdomsrabatten och sänkt lägstalön en generell åtgärd, snarare än en riktad sådan.

Att ungdomsrabatten har gett dålig utdelning ligger därför i fatet för dem som vill sänka lägstalönen, ens i syfte att öka jobbchanserna för grupper med små sådana.

Kanske är inte priset den starkaste restriktionen på sysselsättningen. Att de arbetslösa är en blandad grupp, med olika behov och förutsättningar, talar därtill för att åtgärder som är anpassade efter de särskilda behoven är effektivare än vad generella åtgärder är.

Inte heller verkar ungdomsrabatten ha hjälpt de grupper som har minst jobbchanser, utan snarare de som redan står relativt nära att få ett jobb. Effekten av sänkt lägstalön skulle antagligen vara liknande.

Dessutom innebär sänkt lön för dem som redan tjänar allra minst att vi riskerar att stimulera utvecklingen av arbetande fattiga. Det går stick i stäv med principen om att det ska löna sig att arbeta och om att alla har rätt till ett anständigt liv även om de inte får jobb till anständiga löner.

Och inte nog med det. Sänkt lägstalön förs oftast på tal i exempelvis restaurangnäringen och butiksnäringen. Det vill säga: i kvinnodominerade branscher.

Sänkt lägstalön är alltså inte bara en trubbig strategi med små chanser att bidra på ett effektivt sätt till högre sysselsättning — det är arbetarkvinnor som står för notan.

Och så var det detta med strejkrätten. Att inskränka strejkrätten vore att kraftigt försvaga facket. Och när facket försvagas, försvagas kvinnorna. I synnerhet kvinnor i arbetaryrken.

Lägg till detta att Folkpartiet sitter i en regering som genomfört vårdnadsbidraget och RUT-bidraget som jämställdhetsreformer. Ja, till och med jobbskatteavdragen och de hårdare sjukförsäkringsreglerna har beskrivits som jämställdhetspolitik av alliansföreträdare — trots att det är männens plånböcker som växt mest och kvinnorna som drabbats hårdast av utförsäkringar.

Inför valet poserar nu företrädare för Folkpartiet stolt till texten ”Feminism utan socialism”. Det är deras paroll.

Och sannerligen, det här är feminism utan socialism.

Om bloggen

Agneta Berge är nationalekonom och tidigare utredare på LO. Hon skriver gärna om skatter, inkomstfördelning och det mesta som har med arbetsmarknaden att göra. I övrigt gillar hon systerskap och separatism.

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se