Stäng
blog-header
juni 3, 2015
Agneta Berge, bloggare
Foto: Pontus Lundahl/TT

Det glappar i jobbagendan

Socialdemokraterna har ett matchningsproblem. Inte bara för att arbetslösheten är i Sverige är hög trots många vakanser på arbetsmarknaden. Utan också för att det finns ett glapp mellan socialdemokraternas mål om att Sverige ska ha lägst arbetslöshet i EU 2020 och vägen de har stakat ut för att nå det.

I söndagens Agenda diskuterade jag och Lars Calmfors, professor i internationell ekonomi, denna väg. Jobbagendan, som socialdemokraterna kallar den, består av tre ben: investeringar i bostäder och järnväg, ett kunskapslyft samt näringspolitik. Det mesta av innehållet är säkert bra, om inte annat för allmänna välståndsökningar, och framförallt tror jag att utbildningssatsningarna inom kunskapslyftet har chans att på relativt kort tid kunna minska arbetslösheten.

Problemet är bara denna politik av ganska klassiskt socialdemokratiskt snitt ska omsättas inom ramen för de spelregler för finanspolitiken som Anders Borg har satt upp.

Å ena sidan har socialdemokraterna lyckats låsa sig till krona-för-krona-politiken. Den innebär att nya satsningar inte får lånefinansieras utan måste betalas med skattehöjningar eller utgiftssänkningar. Å andra sidan har de lyckats binda sig till att i princip lämna alliansregeringens skattesänkningar orörda, bortsett från den sänkta arbetsgivaravgiften för unga.

Kvar blir ett mycket begränsat handlingsutrymme — som inte matchar de höga ambitionerna om lägst arbetslöshet i EU år 2020. Det är den socialdemokratiska jobbpolitikens stora trovärdighetsproblem.

Caset för att lånefinansiera satsningar idag är ganska gott. Sverige har låg statsskuld internationellt sett, lånar billigt, inflationen är låg och behoven stora. Men framförallt är en ambitiösare skattepolitik nödvändig. Skatterna bör höjas — och det på ett smart sätt. Inget duttande här och där, utan ett omtag kring skattesystemet behövs.

På helgens partikongress luckrade socialdemokraterna upp sin låsning lite åt båda hållen. De kan nu tänka sig att lånefinansiera till ”viss” infrastruktur samt att höja ”vissa skatter”. Vad exakt det innebär vet vi inte än — kanske får vi siffror till budgetpropositionen i höst. Jag håller det dock för otroligt att de redan tills dess lyckas skapa det handlingsutrymme arbetslöshetsmålet kräver.

Det är är synd. Inte minst för de över 400 000 personer som går utan jobb. Och inte minst för det som är jobbagendans blinda fläck: den potential som finns i att satsa på välfärdsyrkena nu.

För även om politik för fler innovationer och bättre järnvägar kan vara bra så är det välfärden som bör stå i fokus om man snabbt vill öka efterfrågan på arbetskraft.

Redan idag råder brist på personal inom sjukvården, vi står inför en annalkande lärarkris i skolan och med en åldrande befolkning växer behovet av arbetskraft inom äldreomsorg och på sjukhus. En satsning på välfärdsjobben och deras respektive utbildningar skulle inte bara skapa relativt mycket sysselsättning för pengarna, det skulle också matcha faktiska behov arbetsmarknaden har (TCO, Arbetsförmedlingen) och dessutom stärka arbetsutbudet.

Idag beräknas nämligen 140 000 personer, mest kvinnor, ha gått ner i arbetstid för att vårda en anhörig. Och då fångar den siffran inte upp de personer som inte kan gå upp i arbetstid för att de måste ta hand om ett barn eller en nära äldre. Att bygga ut äldreomsorg och barnomsorg på smarta sätt kan därför göra att fler kan jobba mer.

Därutöver är jobben inom vård och omsorg ofta slitsamma. Kropparna orkar inte med hela arbetsliv. Särskilt inte på heltid. En rejäl insats för att förbättra arbetsmiljö och bemanning kan därför bidra till att större utbud av arbetskraft, genom att låta sjuksköterskor och undersköterskor orka jobba så mycket som de vill och kan tills det är dags att gå i pension.

Det är dessutom precis en sådan satsning som krävs för att välfärden ska finnas där imorgon, och nästa år, och om fem år, och om tio år.

Smart politik, kan tyckas. Men hos Socialdemokraterna är det fortfarande Anders Borg som bestämmer.

Om bloggen

Agneta Berge är nationalekonom och tidigare utredare på LO. Hon skriver gärna om skatter, inkomstfördelning och det mesta som har med arbetsmarknaden att göra. I övrigt gillar hon systerskap och separatism.

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se