Stäng
blog-header
november 21, 2014
Agneta Berge, bloggare
Volvo-anställda demonstrerade 2011 på Volvos Tuvefabrik mot att 250 visstidsanställda nu tvingades gå. Foto: Adam Ihse/TT

Den viktigaste meningen i LO:s rapport

Nära 620 000 personer i Sverige har ett tidsbegränsat anställningskontrakt.

Visstidsanställnignarna är till antal sett snart uppe i 2007 års rekordnivåer. Det framkom i en rapport om anställningsformerna i Sverige som LO släppte på torsdagen och som Eric Rosén skrev om här.

Med 90-talskrisen ökade visstidsanställningarnas andel av samtliga anställningar rejält och sedan millenniumskiftet har andelen visstidsanställningar legat runt totalt 15 procent.

Med finanskrisen var det visstidsanställningarna som rök först. Inga varsel eller förhandlingar krävdes. Det var bara att sluta ringa in folk. När ekonomin började återhämta sig började även visstidsanställningarna att växa i antal och nivån närmar sig nu alltså rekordsiffrorna för 2007.

Men visstidsanställningarna är inte jämnt fördelade över arbetsmarknaden. Arbetare drabbas hårdare än tjänstemän. Kvinnor hårdare än män. Unga mer än gamla. Och små arbetsplatser mer än stora.

De sektorer som är värst drabbade är bland andra hotell och restaurang, hemtjänst, fastighetsservice, utbildningssektorn och detaljhandeln.

Och vad som framför allt har hänt sedan millenniumskiftet är att i stället för att andelen visstidsanställningar har fortsätt att öka som på 90-talet, så har de ändrat karaktär. De tryggare formerna har bytts ut mot än mer otrygga anställningar. Kontrakt som klassas som ”allmänna visstidsanställningar” har växt på bekostnad av de tryggare varianterna. I stället för att få vikariat eller projektanställningar blir man behovsanställd eller timanställd. Med mobilen klistrad i hand väntar man på att chefen ska höra av sig med ett erbjudande om att jobba den dagen.

Förr i tiden stod daglönare med mössan i hand utanför fabriken i hopp om att få jobba några timmar den dagen. I dagens Sverige är daglönarna tillbaka, men mössan är utbytt mot en mobil.

Och nyckelmeningen i LO:s rapport är följande:

”Det är alltså allmän visstidsanställning som står för hela uppgången av de tidsbegränsade anställningarna.”

Den återkommande Politism-läsaren har tidigare kunnat läsa om denna anställningsform, bland annat här, här, här, här, här och här.

Den ska inte blandas ihop med visstidsanställningar generellt, som är ett samlingsnamn för alla tidsbegränsade kontrakt. Allmän visstidsanställning är en underkategori till visstidsanställning – och ett otyg på svensk arbetsmarknad. Arbetsgivare behöver inte motivera varför en anställning ska vara tidsbegränsad. Det finns inget tak för hur stor andel av en arbetsplats som får vara anställd på allmän visstid. Och de korta kontrakten får staplas på varandra i oändlighet utan att någonsin leda till en fast tjänst.

Det är ett systemskifte på arbetsmarknaden när det är en sådan anställningsform som dominerar bland de korta kontrakten och som är den form ökar i omfattning. Och det är en effektiv omfördelning av makt från de som säljer sin arbetskraft till de som köper den.

Att avskaffa allmän visstid borde vara en klockren och självklar fråga för den rödgröna regeringen att ta tag i. Som dessutom inte kostar budgetutrymme!

Men därifrån har på sin höjd hittills hörts att man ”ska se över frågan”.

Det är obegripligt ovasst.

Om bloggen

Agneta Berge är nationalekonom och tidigare utredare på LO. Hon skriver gärna om skatter, inkomstfördelning och det mesta som har med arbetsmarknaden att göra. I övrigt gillar hon systerskap och separatism.

Sök på Politism.se