Stäng
blog-header
oktober 4, 2015
Agneta Berge, bloggare
Foto: Christine Olsson/Scanpix

Dags för skattjakt

Det är något med franska ekonomer och att skriva boktitlar på giganters axlar. Kändisekonomen Thomas Pikettys ”Kapitalet i det 21:a århundradet” var förra årets bomb i den ekonomiska debatten och sin sprängkraft hämtade den delvis från associationen till Karl Marx 1800-talsverk ”Kapitalet”.

I september kom boken som tar vid där Pikettys slutar. I ”The hidden wealth of nations” (här i svensk översättning) plockar nämligen Gabriel Zucman upp idén om en global förmögenhetsskatt – det av Pikettys förslag som fick mest tid i rampljuset – i en uppgörelse med världens skatteparadis. Och titeln, ja, den för osökt tankarna till Adam Smiths magnum opus från 1700-talet: ”The wealth of nations”.

Men Zucman och Pikettys kopplingar till varandra är fler än att de lånar glans av historiska standardverk. Den förre är nämligen den senares tidigare student, den senare har skrivit förordet till den förres nya bok, och framsidan på den förres bok är misstänkt lik den senares, i alla fall i sin engelska version.

Och så var det den globala förmögenhetsskatten, såklart. I sin uppgörelse med skatteparadisen lanserar nämligen Gabriel Zucman en trestegsraket för hur de ska bekämpas där en global skatt på förmögenheter ingår.

Men låt oss ta det från början.

Det Gabriel Zucman har gjort är nämligen världens balansräkning. Och han får den inte att gå ihop. Skulderna överstiger tillgångarna, som om jorden stod i skuld till sig själv. Men på global nivå måste alla skulder per definition motsvara alla tillgångar. Det någon lånar ut, har någon annan lånat.

Istället är tillgångarna gömda, menar Zucman. Det är skatteparadisen som ger upphov till att världens räkenskaper inte balanserar.

Gabriel Zucman är inte den första att formulera den hypotesen. Men han har gjort det hittills mest ambitiösa försöket att använda denna anomali i världens balansräkning för att sätta siffror på skatteflykten. Som han beskriver det har han utnyttjat alla tillgängliga källor om länders internationella investeringar, betalningsbalanser, bankernas balansräkningar och ställning utanför balansräkningarna, nationernas tillgångar och intäkter, de multinationella företagens bokslut samt de schweiziska finansinstitutens arkiv. Ställt samman, jämfört och analyserat, allt i syfte att blottlägga den parallella finansvärld som skatteparadisen utgör.

Resultatet? Ja, ”skatteflykten går strålande”, som Zucman säger. De gömda rikedomarna har vuxit med 25 procent de senaste åren och motsvarar nu åtta procent av världens hushålls finansiella förmögenheter. I rena siffror handlar det om 5 800 miljarder euro, eller 54 000 miljarder kronor. Det är ett historiskt rekord, och för EU är andelen ännu högre: nära 12 procent.

Ett av grundproblemen, menar Zucman, är att vår tids nationer fortfarande lever med ett registersystem för tillgångar som bildades för mer än tvåhundra år sedan. Men förmögenheterna började byta form under 1800-talets mitt. I industriländerna gav fastigheter vika för lös egendom. I början av 1900-talet bestod rikedomarna framförallt av värdepapper. Och handeln med dessa har sedan digitaliserats.

Och registersystem har i allt väsentligt inte hängt med. Därför är det i princip omöjligt idag att säkert veta vem som äger vad.

Lägg därtill banksekretessen, som möjliggör för banker att helt behålla sina kunders anonymitet för omvärlden. Zucman beskriver den som ”en form av maskerad subvention som gör det möjligt för offshore-bankerna att plundra sina grannländer”.

Det vill säga: många länder har dålig koll på hur stora förmögenheter som egentligen ägs i landet, och kan inte heller kräva att få information om detta från banker i skatteparadisen.

Schweiz är navet i skatteflykten men är sedan 1980-talet inte ensamt om att erbjuda den efterfrågade tjänsten ”möjligheten att slippa betala inkomst-, förmögenhets- och arvsskatt”. Ställen som Hongkong, Singapore, Jersey, Luxemburg, Jungfruöarna och Bahamas kan också läggas till listan. Men de är inte konkurrenter till Schweiz, menar Zucman. Snarare är en stor del av bankerna i Singapore eller på Caymanöarna schweiziska bankfilialer som etablerats där för att fånga upp nya kunder. Och för att kunna välja den lagstiftning (eller brist på dito) som bäst passar ändamålet. Och medan Schweiz förvarar värdepapper så är investeringsfonderna utlokaliserade till andra skatteparadis Luxemburg, Irland eller Caymanöarna, som alla fungerar i symbios.

Den direkta kostnaden, enligt Zucman, är förlorade skatteintäkter på 130 miljarder euro, eller 1 218 miljarder kronor, givet dagens skattesatser på kapitalinkomster, arv och förmögenheter. Men dessa har ju på flera hålls sänkts i omgångar just i syfte att bromsa kapitalflykten — och detta tas inte med i beräkningen. Den verkliga summan, om länder kunde sätta den skattesats de faktiskt ansåg optimal för respektive skattebas, är därför antagligen högre.

Och det högre priset, det som Zucman framförallt oroar sig för, är en urholkning av skattebetalningsviljan. För om vissa, som dessutom är de allra rikaste, kommer undan, varför ska då alla vi andra betala? Och dessutom mer än vi annars skulle ha behövt?

Men går dessa skatteparadis, dessa snåriga system, många aktörer, stora summor och starka intressen, att besegra? Gabriel Zucman är hoppfull. Men det kräver att man lyckas sätta skattefrågorna i handelspolitikens centrum.

Han presenterar åtgärder i tre delar; den nämnda trestegsraketen. Under ledorden tvång och kontroll ingår 1) konkreta sanktioner i proportion till de förluster banksekretessen orsakar, 2) ett globalt finansiellt register, och 3) en global skatt på finanskapitalet.

Det första steget handlar om att via exempelvis höga tullar ge skatteparadisen ekonomiska skäl att börja samarbeta kring de gömda rikedomarna. Ofta gör de betydande förtjänster på dessa, som de självmant knappast kommer vilja avstå. Men om ekonomiska sanktioner sätts in mot skatteparadis i nivå med den förlust andra länder gör på deras verksamhet, menar Zucman att det kan gå.

”Utan tillgång till utländska marknader är skatteparadisen dömda att tyna”, skriver den unga franska ekonomen, och föreslår bland annat att Tyskland, Frankrike och Italien gemensamt sätter upp tullar mot sitt grannland Schweiz på 30 procent.

Steg två i trestegsraketen syftar till att skapa ett kontrollinstrument som möjliggör att försäkra sig om att skatteparadisen samarbetar när de väl har gått med på det, i form av ett globalt finansregister. Man måste också föra bok över rikedomarna för att kunna beskatta dem korrekt.

Det tredje och sista steget i Gabriel Zucmans åtgärdsplan är helt enkelt beskattningen av förmögenheter. För att undvika uppkomsten av en identitetskommers där personer låtsas äga andras gömda rikedomar, föreslår Zucman en global källskatt på kapital på 2 procent, och att IMF får ansvar för både det globala finansregistret och för denna skatt.

Sammanfattningsvis är det många detaljer som behöver diskuteras, vridas och vändas på, i Gabriel Zucmans förslag. Och ska en åtgärdsplan i stil med hans komma på plats är det en ny nivå av internationellt samarbete som ska åstadkommas, och det kan ju göra även den mer optimistiska minst sagt försiktigt hoppfull. Men det är en stor förtjänst att använda tillgängliga källor för att blottlägga denna skatteflyktsverksamhet, och nu ligger något på bordet, steg framåt tas. Det är väldigt bra. För att vissa förmögna personer anser sig stå över sina länders lagar, själva bestämmer hur mycket skatt de ska betala och låter notan för samhällsbygget falla på enbart oss andra, det är helt enkelt inte något vi kan acceptera.

(Och för den som är sugen på att läsa Gabriel Zucmans bok (på svenska: ”Gömda rikedomar – en undersökning av skatteparadisen”, utgiven av Daidalos) men blev avskräckta av Pikettys tegelsten till bok, kan jag meddela att Zucmans är i jämförelse mycket nätt, med 160 lättlästa sidor.)

Om bloggen

Agneta Berge är nationalekonom och tidigare utredare på LO. Hon skriver gärna om skatter, inkomstfördelning och det mesta som har med arbetsmarknaden att göra. I övrigt gillar hon systerskap och separatism.

Sök på Politism.se