Stäng
blog-header
september 30, 2014
Agneta Berge, bloggare
Per Bolund, ekonomisk-politisk talesperson (Mp), och Magdalena Andersson, ekonomisk-politisk talesperson (S). Foto: Tomas Oneborg/SVD/TT

Arbetslinjens kronjuvel har stått oss dyrt

Arbetskraften har ökat med runt 350 000 personer mellan 2006 och 2013. I grova drag kan vi tänka oss att det har skett av två olika anledningar: befolkningsökning och förd politik.

Alliansregeringens arbetslinje skulle öka sysselsättningen genom att göra det mer lönsamt att jobba. Själva kärnan i denna arbetslinje har vi lärt känna som jobbskatteavdraget, som innebär en sänkning av den effektiva skatten på inkomst från arbete. Det får plånböckerna hos de som lönearbetar att växa, vilket ska få fler att träda in i arbetskraften och bli sysselsatta.

Socialdemokraterna har sagt att de flesta lönearbetare ska få behålla hela jobbskatteavdraget. Att utvärdera jobbskatteavdragets effekter på arbetskraftsdeltagandet (det vill säga: på utbudet av arbetskraft) är därför centralt.

Hur stor del av ökningen i arbetskraften kan tillskrivas jobbskatteavdraget? Får skattebetalarna valuta för de 95 miljarder kronor som reformen kostar i direkt uteblivna skatteintäkter årligen? Med en självfinansieringsgrad som bedöms vara runt 30 procent, är reformen värd de över 65 miljarder kronor som varje år är en ren urholkning av statens finanser, som i annat fall hade kunnat gå till att finansiera vår välfärd?

Dessvärre har jobbskatteavdraget visat sig vara svårutvärderat eftersom det infördes för alla, överallt, samtidigt. Det saknas därför bra kontrollgrupper att jämföra utvecklingen med. Forskare vid Ifau som har försökt sig på en utvärdering har konstaterat att resultaten för hela befolkningen inte är tillförlitliga, men att jobbskatteavdraget verkar ha ökat 65-åringars benägenhet att stanna kvar i arbetskraften.

Därutöver har en del så kallade mikrosimuleringar gjorts. Det är rena modellberäkningar, som bygger på ett antal antaganden om bland annat hur beteenden i befolkningen ska förändras. I dessa simuleringar antas alla ha perfekt information om hur jobbskatteavdraget påverkar ens inkomst, vilket i modellen resulterar i att reformen ska ha som störst effekt på personer utanför arbetskraften. Närmare bestämt på personer som placeras i gruppen ”övriga” utanför arbetskraften.

Men den generella kännedomen om jobbskatteavdraget är låg, i synnerhet bland de utanför arbetskraften och de arbetslösa. Det är kanske inte så konstigt med tanke på att dessa personer inte heller märker någon direkt förändring i sin plånbok till följd av jobbskatteavdraget. Men det är ett problem för simuleringarnas giltighet att grupper utanför arbetskraften som förväntas ändra sitt beteende allra mest av jobbskatteavdraget, känner till det allra minst. (Läs gärna här för fler invändningar mot jobbskatteavdraget.)

I en ny rapport till LO:s projekt Full sysselsättning och solidarisk lönepolitik använder sig tre LO-ekonomer av ett nytt grepp för att skaffa sig en uppfattning om jobbskatteavdragets effekter på arbetskraften.

Först bedömer de hur många av de 350 000 personer som arbetskraften har vuxit med sedan 2006 som kan tillskrivas den demografiska utvecklingen. Detta gör de genom att titta på hur arbetskraftsdeltagandet såg ut i olika åldersgrupper år 2006 och sedan räkna fram varje grupps arbetskraftsdeltagande till år 2013 med hänsyn till dess demografiska utveckling. Deras slutsats är att närmare 190 000 av de 350 000 personerna har tillkommit arbetskraften till följd av befolkningsutvecklingen.

Det lämnar nästan 160 000 personer som har tillträtt arbetskraften på grund av den förda politiken. Kan jobbskatteavdraget tillskrivas äran för detta?

Rapportförfattarna närmar sig svaret på frågan genom att studera utfallsdata för hur gruppen utanför arbetskraften har förändrats mellan åren 2006 och 2013. Gruppen visar sig ha minskat med 160 000 personer (rensat för befolkningsutveckling), varav 130 000 personer, eller drygt 80 procent, utgörs av en minskning av antalet sjuka utanför arbetskraften.

De sjuka ingår dock inte i gruppen ”övriga” utanför arbetskraften som jobbskatteavdraget enligt mikrosimuleringsmodellen ska ha störst effekt på. Samtidigt har alliansregeringen genomfört förändringar i sjukförsäkringen under tidsperioden som mäts. Bland annat har den gett sjukförsäkringen en så kallad bortre parentes, det vill säga en tidsgräns vid vilken en sjuk person inte längre omfattas av sjukförsäkringen. Det är en förändring av försäkringen som mekaniskt minskar antalet personer som omfattas av den, genom att de helt sonika utförsäkras.

Rapportförfattarna utesluter inte att jobbskatteavdraget kan ha haft positiva effekter på arbetskraftsdeltagandet, särskilt bland de äldre än 65 år. Men de menar att den ändrade sjukförsäkringen är en bättre kandidat till huvudförklaring till att 130 000 personer utöver befolkningsutvecklingen har lämnat gruppen sjuka utanför arbetskraften, än vad jobbskatteavdraget är.

Om sanningen ligger nära den bild som målas i rapporten så är det ett minst sagt magert resultat för arbetslinjens kronjuvel. Och det till priset av ökade ekonomiska klyftor, en tommare statskassa och sämre möjlighet att finansiera välfärden, ett krångligare skattesystem och, inte minst, fortsatt över 400 000 arbetslösa personer.

Förhandlingarna inför regeringsbildningen pågår just nu som intensivast mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet och sedan ska en budget mejslas ihop. Vad om inte detta bör ligga till grund för en smart och anständig ekonomisk politik förd av den snart s-ledda regeringen?

Om bloggen

Agneta Berge är nationalekonom och tidigare utredare på LO. Hon skriver gärna om skatter, inkomstfördelning och det mesta som har med arbetsmarknaden att göra. I övrigt gillar hon systerskap och separatism.

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se