Stäng
blog-header
juni 12, 2014
Agneta Berge, bloggare
Foto: Johan Nilsson/TT

Antifackliga partier har inte i regeringen att göra

Folkpartiet vill begränsa strejkrätten.

Jag trodde knappt mina ögon när jag läste det.

En strejk ska kännas. Det är hela poängen med den.

Annars vore den inget vapen. Annars vore arbetskraftens viktigaste maktbas ofarlig.

För det arbetskraften äger är just sin arbetskraft. På arbetsmarknaden säljer arbetskraften sitt arbete. Arbetsgivare köper. (en kanske mer korrekt benämning än arbetsgivare och arbetstagare är därför arbetsköpare och arbetssäljare)

Vägran att arbeta är därmed något av det mäktigaste arbetskraften kontrollerar — en vägran så viktig att äga att den till och med är inskriven i Regeringsformen (2 kap §14) som ett av vårt lands grundläggande fri- och rättigheter.

Upprinnelsen till Folkpartiets genomklappning är att fackförbundet Seko sedan förra veckan utnyttjar denna vägran. De har gått ut i strejk för att de och arbetsgivarorganisationen Almega inte lyckas komma överens. Konflikten handlar om att Veolia har sagt upp över 200 medarbetare för att sedan anställa dem under nya, sämre villkor. Fast anställda som jobbar heltid sägs upp, för att endast erbjudas visstidsanställningar och deltidsanställningar.

Det är så oanständigt.

Men det handlar inte bara om tågarbetarna inom Seko. För tillåts Veolia göra detta är det ett hot mot tryggheten även på övriga arbetsmarknaden. Kan Veolia, kan andra.

Och jobben blir allt otryggare. Andelen visstidsanställningar har växt över tid. Eftersom anställningsvillkoren är en fråga om makt, har därmed allt mer makt omfördelats från arbetskraften till arbetsgivarna.

Sedan 2007 är det genom anställningsformen ”allmän visstid” dessutom möjligt att anställa någon på ett tidsbegränsat kontrakt utan anledning. En arbetsplats får ha hur många visstidsanställda som helst, även om behovet av arbetskraft är permanent. De tidsbegränsade anställningarna får staplas på varandra hos samma arbetsgivare utan att någonsin övergå i en tillsvidareanställning. Och avarter som sms-anställningar och tvåveckorskontrakt med noll garanterade timmar har växt fram.

Det handlar inte om enskilda elaka arbetsgivare; detta är ett systemskifte. Och skamligt för den svenska arbetsmarknaden.

Vi är därför många som har att tacka Seko för att de tar fighten.

Och det är i detta ljus man ska se Folkpartiets antifackliga och arbetarfientliga utfall.

När Seko och Almega fortfarande inte kom till avslut i förhandlingarna, meddelade Seko att de tänker utöka stridsåtgärden och ta ut personal på Stockholms pendeltåg i strejk.

Carl B Hamilton, riksdagsledamot och Folkpartiets ekonomiskpolitiske talesperon, skrev då på sin blogg att Sekos strejkhot var ”måttlöst” och ”oproportionerligt”. Om detta fortsätter menade han att det kan bli aktuellt att begränsa strejkrätten med en så kallad ”proportionalitetsregel”.

När det sedan blev känt att fackförbundet Elektrikerna varslar om sympatiåtgärder för att stödja Seko i sin kamp skrev Christer Nylander, Folkpartiets talesperson i arbetsmarknadsfrågor, på Aftonbladet Debatt att det får vara nog. Detta är oproportionerligt och det är dags att skära i strejkrätten.

En hade kunnat tycka det vore rimligt att rasa mot Almega eller Veolia, som kompromisslöst står fast vid att de ska ha rätt att löne- och villkorsdumpa. Att rasa mot arbetsgivares hänsynslösa utnyttjande av visstidsanställningar.

Men Folkpartiet rasar mot arbetstagarna och fackförbunden, som kämpar för att upprätthålla någon anständighet på arbetsmarknaden.

Det är så man riktigt häpnar.

Folkpartiet utmanar den svenska modellen från regeringsställning.

Och det är fascinerande hur människor (i detta fall: liberaler) först under en strejk förstår vikten av arbetet de strejkande arbetstagarna utför.

Hamilton och Nylander konstaterar att det kan påverka tiotusentals människors liv och livspussel om strejken utvidgas till Stockholms pendeltåg. ”Oskyldiga pendlare” som tas ”som gisslan”, som Hamilton uttrycker det.

Nylander menar även att färdigställandet av Tanum Shoppingcenter kan komma att försenas om Elektrikerna verkställer sin sympatiåtgärd.

DN:s ledarskribent Susanna Birgersson skriver att hon håller på att explodera av ilska för att tågen står stilla när hon vill åka med dem.

Och så är det. Tågen förenklar tiotusentals personers liv. De är en viktig pusselbit i samhällsbygget. Vi vill ha tågen. Ja, vi till och med kräver att de ska finnas.

Då är det också vårt förbannade ansvar att se till att personerna som jobbar på tågen har anständiga löner och villkor.

Inget annat bör anstå oss.

Dessutom är det smart. För hur ska vi annars få folk att faktiskt vilja jobba i den branschen, som är så viktig för våra livspussel? Hur ska de annars hålla ett helt arbetsliv?

Med schysta villkor byggs bättre arbetsplatser, där personer inte går sönder av stress och otrygghet, där personer vågar säga ifrån om något är tokigt och på så sätt förbättrar miljön för alla.

I regeringen sitter ett reellt hot mot arbetskraftens fri- och rättigheter. Ett antifackligt parti som vill omfördela än mer makt från arbetskraften till arbetsgivarna.

Om det är en sak du ska lägga på minnet till valdagen i september, så kan det med fördel vara denna.

Om bloggen

Agneta Berge är nationalekonom och tidigare utredare på LO. Hon skriver gärna om skatter, inkomstfördelning och det mesta som har med arbetsmarknaden att göra. I övrigt gillar hon systerskap och separatism.

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se