Stäng
blog-header
januari 26, 2017
Elisabeth Lindberg, redaktör
Ekonomen Thomas Piketty har varit central i diskussionen om ojämlikhet de senaste åren. Foto: Jon Olav Nesvold / NTB scanpix / TT

Timbro vevar vidare – men erkänner att ojämlikhet är farligt

Vi ska göra något vi aldrig gjort förut. Vi ska ge Timbro credd.

Sätt inte det du har i koppen i halsen nu. Men när Timbro har insett att ojämlikhet är farligt måste man få fira.

Jämlikhet är verkligen i ropet. Inte minst genom kändisekonomen Thomas Piketty har det vuxit fram ett heltäckande forskningsfält. Nu verkar även de som lovordat inkomstspridning erkänna den ökande ojämlikheten som ett problem. Ojämlikhetens inverkan på tillväxt var en av de hetaste potatisarna under World Economic Forum i Davos. Så sent som i helgen uttalade sig Timbro-ekonomen Jacob Lundberg i en intervju i ETC om att det är välkommet med mer kunskap om ojämlikhet.

Så långt går debatten de progressiva krafternas väg. Liberala ekonomer kan erkänna att ojämlikhet är problematisk. Då har vi kommit väldigt långt. Samtidigt finns det en fara i att Timbro medvetet jämför äpplen och päron.

I debatten mellan vänster och höger jämförs ofta den globala fattigdomsminskningen med ökade förmögenhetsskillnader. Man pratar förbi varandra om att den absoluta fattigdomen i världen minskat samtidigt som länderna blivit mer ojämlika. Det är helt riktigt att båda trenderna existerar parallellt. Men de är faktiskt två separata frågor.

I Kina och Indien har ekonomiska framgångar lyft miljoner människor ur fattigdom och ökat deras möjligheter att utbilda sig och skapa ett gott liv för sig själva. Med det sagt är ojämlikheten inom båda dessa länder ett enormt problem som förr eller senare kommer komma till uttryck i social oro.

Ojämlikheten har drivit på hushållens skuldsättning i världens rikaste länder. Och skuldsättningen bidrar till att driva ojämlikheten. De som har pengar tjänar ännu mer på att låna ut, och de som inte har pengar betalar för att låna. Avreglerade finansmarknader och en allt mindre fördelande ekonomisk politik upprätthåller lånekarusellen.

Enligt Lundberg är tillväxt botemedlet mot den globala ojämlikheten. Men han ger inte någon lösning på den ökande ojämlikheten inom länder.

Pengar måste rulla för att det ska bli tillväxt. Mina utgifter är dina intäkter, och dina utgifter är mina intäkter. Tillväxt sker när antingen människor, företag eller staten spenderar. Högerns default-svar är att blidka företagen med lägre skatter för att öka deras investeringsförmåga. Men Lundberg börjar i fel ände – tillväxt kommer inte driva hushållens inkomster, utan hushållens inkomster kommer driva tillväxten.

Teoremet om att tillväxt som i ett trollslag genererar jämlikhet myntades av Simon Kuznets i mitten av 1900-talet. Men med Pikettys utökade insamling av data vet vi nu att det inte stämmer. För varför skulle företagen vilja investera om de som ska köpa deras produkter inte har råd med dem?

Vi måste kunna prata om ojämlikheten inom länder utan att Timbro vevar vidare om att tillväxt automatiskt gör världen mer jämlik. Även om vi applåderar deras försök att ens hitta en lösning på problemet med större klyftor. Om den ekonomiska politiken inte blir mer omfördelande så att arbetar- och medelklassen kan ta sig ur lånekarusellen kan Timbro se sig i stjärnorna efter minskande fattigdom.

Om bloggen

50 nyanser av pengar är en blogg om ekonomi och politik. Skriver gör Elisabeth Lindberg.  

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se

KOMMENTARER

Visa fler