Stäng
blog-header
oktober 31, 2016
Elisabeth Lindberg, redaktör
"Varsågod, här är mitt bidrag till statskassan!" Foto: Claudio Bresciani/TT

Ser vi början på en ny skatterevolution i Europa?

”I centrum för varje politisk omvälvning ligger en skatterevolution.”

Så skriver den franske ekonomen Thomas Piketty i ”Kapitalet i det tjugoförsta århundradet”. Tänker man efter ligger det väldigt mycket sanning i citatet. Välfärdsbygget i västvärlden möjliggjordes av att skatterna gick från ungefär tio procent av BNP till omkring hälften. Reagan och Thatchers nyliberala drömvärld föregicks av skattesänkningar i enorm storlek. I mindre skala fick Alliansens jobbskatteavdrag över Socialdemokraterna på deras egen planhalva.

I december i år förväntas tio EU-länder med Tyskland och Frankrike i spetsen besluta om en transaktionsskatt på aktier och derivat. Det skulle kunna vara en början på en ny era i den internationella skattepolitiken om det sköts rätt. Tyvärr har Sveriges regering hittills lagt frågan på is. Ska man leka djävulens advokat redan nu är risken dock att den blixtsnabba finansbranschen uppfinner nya instrument dit spekulationen flyttas i stället. Det bästa hade varit att beskatta hela förmögenheter.

Skatter är måttet på hur stora åtaganden vi vill att det offentliga ska ha. Ju lägre skattenivå desto mer måste överlåtas till privata händer. Men det är också ett sätt att utjämna förmögenheter och kompensera människor för vad det kostar att leva.

Det är trots allt så att de allra rikaste oftast inte har jobbat sig till sin förmögenhet. Och även om Bill Gates, Steve Jobs och liknande ”superentreprenörer” från början tjänade ihop sina miljoner hade de aldrig växt till miljarder om inte avkastningen på kapital varit så mycket högre än tillväxten.

Piketty visar att ju större en förmögenhet är desto snabbare kommer den fortsätta växa av sig självt.

Samtidigt finns det indirekta skatter i form av vad det kostar att hyra en bostad och betala moms för mat och kläder. Det som behövs för att klara existensminimum. Och ju långsammare gemene mans inkomster växer desto större andel måste läggas på just det som krävs för att överleva. Inte minst har den ekonomiska krisen i Europa visat hur en hel kontinent kan hamna i en ond spiral där tillväxten blir lägre och lägre av att alltför få har råd att konsumera samtidigt som staterna stramar åt.

Varför kan vi inte bara beskatta de rikaste om det nu är så att de varken investerar eller konsumerar upp sina inkomster? Det är inte svårt att kartlägga förmögenheter, men viljan att bryta upp skatteparadis och banksekretess måste i så fall bli större länderna emellan.

Det finns även en politisk aspekt. Tyskland och Frankrike banar väg för en omsvängning i synen på vilka som ska bidra genom sin transaktionsskatt. De allra rikaste har hittills betalat lägre skatt på marginalen än de stora grupper som enbart lever på arbetsinkomst tack vare den låga kapitalbeskattningen. Inte konstigt att medelklassen lockats av borgerliga toner om lägre skatt och bibehållen välfärd. Mellanskiktets totala förmögenhet har minskat de senaste 30 åren samtidigt som de på marginalen betalar mest i skatt.

Det håller inte. Enligt Piketty lägger Europas länder mer pengar på statsskuldsräntor än utbildning. Men eftersom det vore katastrof att öka åtstramningarna måste vi ta till andra metoder.

De rikaste måste helt enkelt betala sin del av kakan.

Om bloggen

50 nyanser av pengar är en blogg om ekonomi och politik. Skriver gör Elisabeth Lindberg.  

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se