Stäng
blog-header
maj 5, 2017
Elisabeth Lindberg, redaktör
2005 kändes högern spännande – och många hade tröttnat på Göran Persson. Men borgerlig politik fungerade inte då heller. Foto: Maja Suslin / TT

Problemet är att borgerlig politik aldrig har fungerat

När de fyra borgerliga partierna lanserade sin ”nya” politik för att vinna valet 2018 kastades jag osökt tillbaka ett decennium i tiden.

Året är 2006. Min högstadieklass har fått i uppgift av vår svensklärare att skriva en nyhetsartikel om en aktuell händelse. Av en händelse har det precis varit val i Sverige. Den nya statsministern heter Fredrik Reinfeldt och han ska ordna så att arbetslösa och sjukskrivna börjar jobba med hjälp av sina jobbskatteavdrag och kraftiga förändringar i sjukförsäkringen och a-kassan. Det börjar bli ett tag sedan.

I veckan släppte de borgerliga partierna ett reformpaket om totalt 37 miljarder kronor. 22 miljarder av dem är skattesänkningar. De ska bekostas med sämre villkor i socialförsäkringarna. På ren svenska – är du sjuk, arbetslös, pensionär eller student ska du inte tro att samhället hjälper dig. Trots att även du betalar skatt.

Jag skrev om valsegern i min nyhetsartikel. Som 15-åring var jag ungefär lika politiskt intresserad som nu, men av förklarliga skäl betydligt mindre insatt. Det verkade lite spännande med en ny boss i stället för den där Göran Persson som verkat ledsna på politiken.

Hade jag haft en förälder med sjukpenning eller med risk för arbetslöshet hade kanske känslan i magen varit annorlunda. Men min familj tjänade på Reinfeldts politik. Logiskt sett borde jag varit moderat nu.

2006 hade vi inte testat borgerlig politik sedan 1994. Då var jag tre år. De yngsta förstagångsväljarna som får rösta nästa år är födda år 2000. Man minns inte de politiska konflikter som rådde när man gick i förskolan. Man är upptagen med att lära sig cykla, leka kull och skrapa upp knäna.

Ska man rösta för första gången är det inte säkert att borgerliga skattesänkningar är något bekant. Kanske tycker man liksom jag gjorde att det kan vara kul med nya ansikten.

Då är det värt att påminna om att de borgerliga ansiktena kanske är nya men medicinen de har i sitt lager är gammal.

Borgerliga partier tror inte på omfördelning. De tror inte heller på att någon som tjänar på att omfördelningen minskar kan vara för omfördelning. I klartext innebär det att rika aldrig ska vilja dela med sig av sina pengar för att till exempel bekosta sjukvård och pensioner. Och om rika blir rikare och fattiga fattigare ska det på något magiskt sätt göra fattiga mer taggade på att klippa sig och skaffa sig ett jobb.

Det är bara det att det aldrig har fungerat. Särskilt inte när inkomstskatterna redan har sänkts med 140 miljarder. Det här är bara ännu ett dyrt experiment som om det blir verklighet ökar klyftorna ännu mer. Ökar klyftorna ännu mer försvinner idén om att alla oavsett bakgrund ska få lika möjligheter.

En konflikt vinns aldrig på samma sätt två gånger. 2018 är inte ett nytt 2006. Den här gången kan vänsterblocket koppla greppet. Nya ansikten är ändå överskattade.

Om bloggen

50 nyanser av pengar är en blogg om ekonomi och politik. Skriver gör Elisabeth Lindberg.  

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se