Stäng
blog-header
april 19, 2017
Elisabeth Lindberg, redaktör
Finansminister Magdalena Andersson (S) kommer till riksdagens plenisal med vårbudgeten och hälsar på talman Urban Ahlin inför budgetdebatten. Foto: Jonas Ekströmer / TT

Om det inte vore för klassklyftorna

Allt går bra nu. I alla fall om man får tro finansminister Magdalena Anderssons (S) presentation av vårbudgeten. Det är nästan så man undrar varför inte hela regeringen tar tidigt sommarlov.

Om det inte vore för de där envisa inkomstklyftorna.

Lägsta statsskulden sedan 1970-talet! Ladorna är fyllda! Borgarnas skattesänkarera är över! Regeringens hejaklack vet ingen ände på glädjen när vårbudgeten presenteras.

Innan valet 2014 höll Sverige på att gå sönder, efter valet var ladan tom och nu är det uppstädat efter de borgerliga åren. Så låter den officiella historieskrivningen från regeringen.

Från budgettexten kan man saxa ut en tabell över olika inkomstslag som ökar eller minskar inkomstklyftorna. Vad säger den? Jo, att klyftorna har ökat på grund av explosionen i kapitalinkomster och ett skattesystem som sedan 1995 blivit mindre omfördelande.

elis1

Det kan man se i bilden ovan är ”Ginikoefficientens” förändring.

Gini är ett mått på inkomstspridning – om gini är 0 är inkomsterna i ekonomin exakt jämlikt fördelade. Är den 1 har en enda person lagt vantarna på precis allt.

Bilden visar alltså att det blivit större inkomstskillnader mellan de som äger kapital och de som inte gör det. Och samtidigt jämnar skatterna ut skillnaderna i lägre grad än tidigare.

Magdalena Andersson vill gärna peka på att det skett en kursändring från skattesänkningar till investeringar och omfördelning. Men hittills lyser ett verkligt systemskifte med sin frånvaro.

Socialdemokraterna har ramlat i den socialliberala fällan: Man tycker inte att de ökande inkomstklyftorna är rimliga men man är inte beredd att göra något åt dem i grunden.

Det blir någon liten skattesänkning här och en liten ersättningshöjning där. Plåster på såren om man så vill.

Det här med att laga ett land som gått sönder tillhör mer retoriken än praktiken. Trots att både statsministern och finansministern oroar sig över ökande skillnader i samhället får de inte fram någon politik som löser problemen på allvar.

Hade regeringen ens pratat om ojämlikhet om inte den franske ekonomen Thomas Pikettys teser blivit så kända och omdiskuterade? Jag gissar att många av statsråden helst skulle gå tillbaka till 1990-talet. När man kunde säga ”den som är satt i skuld är icke fri” och alla förstod vad man menade.

Om det inte är bankerna och bostadsbubblan Magdalena Andersson vill ha en buffert för är det oklart varför ladorna måste fortsätta vara sprängfyllda. ”Lägst statsskuld när den dör vinner”, blir ett allt mer realistiskt mål för regeringen. Men det berättigar inte socialdemokratins existens. Socialdemokratin vill alltid mer och är aldrig nöjd.

Tänker regeringen få till ett skifte? Svaret är nej. Den ekonomiska politiken har arbetat färdigt för den här mandatperioden. Finansministern har stoppat de borgerliga skattesänkningarna. Med Torbjörn Nilssons ord i Expressen är hon och partiet både stolta och nöjda.

Socialdemokraterna måste gå till val på att förändra inkomstfördelningen på allvar.

Inget annat duger. Deras europeiska kollegor kan berätta hur det går när man först förlorar arbetarklassen och så småningom inte ens lyckas fånga medelklassen. I bästa fall får man regera i storkoalitioner med sina motståndare. I värsta fall blir det många år i opposition.

Om bloggen

50 nyanser av pengar är en blogg om ekonomi och politik. Skriver gör Elisabeth Lindberg.  

Sök på Politism.se

KOMMENTARER

Visa fler