Stäng
blog-header
juni 20, 2017
Elisabeth Lindberg, redaktör
Montage. Foto: Michel Euler/Frank Augstein/AP/TT

Gå i takt med tiden – klassmedvetandet kommer tillbaka

De senaste veckorna har diskussionen om vilken väg arbetarrörelsen borde ta fått ny luft under vingarna. Jeremy Corbyn eller Emmanuel Macron? Ska man bli skäggig aktivist eller borsta av den mörkblå kostymen? Frågorna är många men få har egentligen borrat djupare in i pudelns kärna. Vägvalet står nämligen mellan att bygga en egen identitet och att fortsätta jaga illusionen om mittenväljaren.

Varför engagerar sig människor i en rörelse? Sociologen Johanna Palm publicerade i maj i år en forskningsartikel i tidskriften Economic and Industrial Democracy där hon undersöker hur starkt olika faktorer påverkar facklig organisering. Hennes resultat visar att klass och medvetenhet om vilken klass man tillhör har minskat i betydelse för organiseringen. Men inte mer än att klassmedvetandet fortfarande är en viktig faktor. Särskilt stark är påverkan hos grupper som traditionellt har en låg grad av organisering. Unga är en sådan grupp.

En av Jeremy Corbyns verkliga bedrifter är att han organiserat unga människor.

Både till att vilja bygga rörelse och att gå och rösta. Mot studieavgifter som gräver stora hål i skrala privatekonomier, för bostäder som alla kan ha råd med och mot en arbetsmarknad där unga behandlas som engångsmaterial man kan slänga efter användning.

I Frankrike har Emmanuel Macrons ”La République en marche” också fångat upp en typ av förändringsvilja. Med den stora skillnaden att det inte finns något ”för de många, inte de få” i hans rörelse. Lämna åt den upplyste Macron att lösa alla problem i stället. Det borgar för besvikelse om eller när Macron inte lyckas skapa en bättre framtid för fransmännen. Inte ens 50 procent gick och röstade i parlamentsvalet. På marsch vart då?

Daniel Suhonen skrev i Expressen den 15 juni att ”i ganska exakt 20 år, sedan första maj 1997, när Tony Blair vann det brittiska valet och bröt Thatcher-erans 18 år långa förbannelse för den brittiska socialdemokratin, har sanningen varit att vänstern bara kan vinna val i mitten genom triangulering.”

Myten om mittenväljaren är fortfarande det alla förhåller sig till. Men vad händer om mittenväljaren gått och blivit vänster?

Klyftorna har ökat dramatiskt i Sverige. Det kommer med största sannolikhet leda till att ett nytt klassmedvetande växer fram hos dem som framför allt drabbats av ojämlikheten. Hos unga som inte hittar bostad eller utnyttjas på arbetsmarknaden. Hos dem som sett sin sjukförsäkring sjunka till ett minimum. Hos dem vars identitet krossas för att fabriken läggs ner. En arbetarklass som tappar fotfästet. Medelklassbarn som inte säkert blir medelklass.

Vi som underskattade Corbyn såg inte detta. Men när klyftorna ökar radikalt kan också ett nytt klassmedvetande börja formas. Även om det till en början inte syns i opinionsmätningar kommer det förr eller senare märkas i vilka rörelser som växer. Många unga ser en betydligt sämre framtid än sina föräldrars framför sig. Det lyckades Labour fånga upp. Valdeltagandet bland unga hade inte varit så högt som nu sedan 1964.

Vad ska arbetarrörelsen då göra i en mitt som kanske inte ens existerar? Ska man nödvändigtvis fortsätta beundra Tony Blair måste man göra analysen rätt. Blair formade sig efter den mitt som just då existerade och lyckades mobilisera den till att rösta på Labour. Corbyn har egentligen gjort samma sak fast i ett nytt politiskt landskap.

Man måste alltid gå i takt med sin tid. Hittills har ilskan mot samhället varit individuell och svår att kanalisera. En del har irrat bort till Sverigedemokraterna men väldigt många är politiskt alldeles vilsna. Ska vi gå på den europeiska trenden verkar dock ilskan bli allt mer kollektiv. Det är bara att öppna armarna och ta emot den.

Om bloggen

50 nyanser av pengar är en blogg om ekonomi och politik. Skriver gör Elisabeth Lindberg.  

Sök på Politism.se

KOMMENTARER

Visa fler