Stäng
blog-header
november 9, 2016
Elisabeth Lindberg, skribent
Donald. Snart president. Foto: Evan Vucci/AP/TT

Det här kommer inte att bara gå över

”Jag har en känsla av att folk inom ett par år kommer göra precis det de alltid gör när ekonomin kraschar. De kommer skylla allt på migranter och fattiga människor.”

Slutet av filmen ”The Big Short” om den amerikanska subprime-bubblan som ledde till den värsta finanskrisen sedan 1930-talet. Mark Baum, en av fondmäklarna som synat bluffen, sitter på sin takterrass och inser vidden av vad han just varit med om.

Det här är inte något som kommer gå över i första taget. Det kommer snarare bli värre.

Värre ja. I morse nåddes vi av nyheten från andra sidan Atlanten. Donald Trump kommer att bli USA:s nya president. Donald Trump som själv gjort sig pengar både före och efter finansiella kriser. Donald Trump som är den minst relaterbara kandidaten för vit arbetarklass man kan tänka sig. President. Han är de 10 procenten som har lyckats få medelklassen och rostbältet att gå och rösta.

Ojämlika samhällen skapar konflikter mellan intressen som går så djupt att de kan dela nationer.

Det blir som den gamle brittiske premiärministern Benjamin Disraeli slog fast i slutet av 1800-talet “de två nationerna: rika och fattiga”. I dagens samhälle kan vi översätta det till medelklassens 40 procent av befolkningen och de fattiga 50 procenten som står i motsats till de översta 10 procenten. Det är bara det att medel och fattiga inte organiserar sig tillsammans. De två nationerna har blivit mångdubbelt fler inom samma land.

Martin Gilens är forskare vid Princeton och har skrivit boken Affluence and Influence: Economic Inequality and Political Power in America. Han har visat att den fattigare hälften av befolkningen inte har någon chans att göra sin röst hörd när dess intressen skiljer sig från de rikaste 30 procenten och framför allt från de 10 procenten i toppen. Om tio procent av befolkningen vill ha lägre skatter medan den fattigare halvan vill ha sjukförsäkring för alla kommer alltså lägre skatter vinna. Samma sak med odemokratiska handelsavtal och liknande.

Undrar någon fortfarande varför populismen vuxit sig så stark i västvärlden?

De 10 procenten har vant sig vid att inte behöva vara lyhörda inför de 90 procenten. Progressiva svar på stora problem får därför inget gehör. När Bernie Sanders mobiliserade gräsrotsrörelser med budskapet om att makten och ekonomin kan fördelas annorlunda, valde partiet ändå att stötta Hillary Clinton. Det går att vara efterklok, men kanske hade Sanders kunnat få de demokrater som nu inte röstade på Clinton att resa sig från soffan. Men Demokraternas ställningstagande avslöjar också en hel del om det politiska etablissemangets ovilja att lyssna på väljarnas oro och önskningar. Etablissemanget har ju klarat sig alldeles utmärkt ändå. Fram tills nu.

Efter Brexit-omröstningen i somras skrev den brittiske vänsterjournalisten Owen Jones en krönika om att resultatet av omröstningen var en enda stor arbetarklassrevolt. Oavsett om vänstern sedan gillade revolten eller inte. Utan progressiva svar på ojämlikhet, fattigdom och arbetslöshet blir det som Mark Baum insåg: man hittar någon att skylla på. Det kan ändå inte bli värre.

Så vad ska vi progressiva göra nu när det gör ont i varje del av kroppen på grund av Trumps valvinst? Först gråta och sedan utforma rejält omfördelande reformer. Precis som på 1930-talet måste vi driva politik som ger oss hoppet tillbaka. Det måste vara slut på de översta 10 procentens dominans över alla oss andra.

Elisabeth Lindberg

Veronica Nelson

Om bloggen

50 nyanser av pengar är en podcast om ekonomi, sett genom ett populärkulturellt filter, med Veronica Nelson och Elisabeth Lindberg. Ett nytt avsnitt kommer varannan vecka.

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se

KOMMENTARER

Visa fler