Stäng
blog-header
mars 26, 2017
Elisabeth Lindberg, skribent
Foto: Ross D. Franklin/AP/TT

De rika måste tvingas bära ansvaret för klimatet

Det börjar likna en Marie Antoinette-situation. Den franska drottningen som enligt myten sa åt sitt svältande folk att äta kakor. Men i stället för kakor uppmanas vanliga människor att köpa kravbananer, återvinna förpackningar och släcka lampan på kontoret innan de går hem. Samtidigt orsakar privatplanen trafikstockning i luften.

Det finns få frågor där majoriteten av världens forskare är så överens men där grundproblemet ändå kvarstår.

Diskussioner om klimatförändringar slutar ofta med en stor kollektiv suck. De är för stora och sker för gradvis för att vi i den rika världen ska orka bry oss tillräckligt mycket. Stryk det. För att våra makthavare ska orka bry sig. Något kommer alltid i vägen. Om det så är finanskriser eller amerikanska val.

Klimatforskaren Johan Rockström skrev i veckan en artikel i Dagens Industri om att det inte finns någon ekonomi på en död planet (läs mer här). Det är lätt att förstå Rockströms frustration. Vi behöver ett större klimatkrismedvetande.

För ett par år sedan kom ekonomen Thomas Piketty med ett förslag på vad man kan göra för att på allvar minska antalet privatplan i luften, golfbanor med konstgjord bevattning i öknen och lyxbilar som dricker lika mycket bensin som en kattunge lapar mjölk. Det är nämligen knappast en chock att det är de allra rikaste som står för det största fotavtrycket på jordens yta.

Lösningen är enkel: beskatta koldioxidutsläpp så fort en individ släpper ut mer än det globala genomsnittet.

Utan att ens kunna siffror kan du nog tänka dig att en fattig person släpper ut en bråkdel av vad en rik person gör av med. Du ger nog till och med upp återvinningen av dina två mjölkpaket när du vet att det finns andra som tar helikoptern till jobbet. Men om dessa individer däremot får betala vad deras avtryck faktiskt kostar. Då börjar klimatförändringarna helt plötsligt bli greppbara och rättvist hanterade.

Den tyska ekonomen och ledamoten av FN:s klimatpanel Ottmar Edenhofer menade redan 2010 att klimatet inte är en fråga om miljö längre, den handlar om fördelning (intervju på engelska här). I stället för att bråka om hur stor del av ansvaret som ligger på rika respektive fattiga länder är det dags att varje land börjar ta ansvar för sin egen fördelningspolitik.

Till och med en procents tillväxt per år leder till att svensk BNP växer med 10,4 procent på tio år. Vi borde kunna vara nöjda med att fördela en sådan vinst. Men eftersom omfördelning i dag går ut på att ekonomin växer, snarare än att skatter och transfereringar hjälper till behöver vi tillväxt med fler procentenheter än så.

Det stora problemet med klimatförändringarna är egentligen inte hur mycket (eller lite) de rikaste bryr sig om koldioxidutsläppen. Problemet är rädslan de har för att deras bit av kakan ska krympa.

Om bloggen

50 nyanser av pengar är en blogg om ekonomi och politik. Skriver gör Elisabeth Lindberg.  

Sök på Politism.se

KOMMENTARER

Visa fler